Davids sista anvisningar. Hans död
1Då Davids liv närmade sig slutet gav han sin son Salomo dessa anvisningar: 2»Jag går nu den väg allt levande måste vandra. Var stark och visa dig som en man. 3Håll vad Herren, din Gud, har befallt, så att du följer hans vägar och rättar dig efter hans bud och stadgar, hans föreskrifter och befallningar, allt så som det är skrivet i Moses lag. Då skall du ha framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, 4och Herren skall uppfylla det löfte han gav mig när han sade: Om dina efterkommande vaktar på sina steg och troget och med uppriktigt hjärta vandrar mina vägar skall det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. 5Du vet hur Joav, Serujas son, handlade mot mig och hur han handlade mot de två överbefälhavarna i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son, då han dödade dem och i fred hämnades blod som flutit i krig. Med oskyldigt blod fläckade han bältet om min midja och sandalerna på mina fötter. 6Handla nu som din klokhet bjuder dig och se till att han inte får en lång levnad och dör i frid. 7Sönerna till Barsillaj från Gilead skall du däremot behandla väl och låta äta vid ditt bord, ty så bemötte de mig när jag var på flykt undan din bror Absalom. 8Sedan har du Shimi, Geras son, från Bachurim, av Benjamins stam. Det var han som överöste mig med fruktansvärda förbannelser på vägen till Machanajim. Men han var också med och mötte mig vid Jordan, och då svor jag vid Herren att jag inte skulle låta hugga ner honom. 9Låt honom nu få sitt straff, du är ju en klok man och förstår nog hur du skall behandla honom så att hans långa levnad får ett blodigt slut.«
10David gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. 11I fyrtio år hade han varit kung över Israel, sju år i Hebron och trettiotre i Jerusalem. 12Salomo efterträdde sin far David på tronen, och hans kungamakt var obestridd.
Adonia dödas
13Adonia, Haggits son, uppsökte en dag Salomos mor Batseba. Hon frågade: »Vad för dig hit? Är allt väl?« – »Ja«, svarade han, 14»men det är en sak jag vill tala med dig om.« – »Jag lyssnar«, sade Batseba, 15och han fortsatte: »Som du vet tillkom kungadömet egentligen mig, och hela Israel väntade sig att jag skulle bli kung. Men makten gick ifrån mig och tillföll min bror, ty så hade Herren bestämt. 16Nu har jag en enda bön, avvisa mig inte.« – »Låt höra«, sade Batseba, 17och han fortsatte: »Tala med kung Salomo – dig avvisar han inte – och be honom att han ger mig Avishag från Shunem till hustru.« – 18»Ja, jag skall tala med kungen om dig«, sade Batseba.
19När Batseba kom in till kung Salomo för att tala om Adonia reste sig kungen och gick henne till mötes och hälsade henne vördnadsfullt. Sedan satte han sig och lät ställa fram en stol åt kungamodern på sin högra sida. 20»Jag har en enda liten bön till dig«, sade hon, »avvisa mig inte.« – »Säg vad du önskar, mor. Jag skall inte avvisa dig.« 21Då sade Batseba: »Låt din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru.« 22Salomo svarade: »Varför begär du bara Avishag åt Adonia? Varför inte också kungamakten – han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.« 23Och kung Salomo svor vid Herren: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte denna begäran skall kosta Adonia livet. 24Så sant Herren lever, han som har insatt mig till kung och gett mig min far Davids tron och som har upprättat åt mig det kungahus han utlovat, redan i dag skall Adonia dö.« 25Kung Salomo skickade Benaja, Jojadas son, och lät honom hugga ner Adonia.
Evjatar förvisas, Joav dödas
26Till prästen Evjatar sade kungen: »Ge dig i väg till din egendom i Anatot. Du förtjänar döden, men nu kan jag inte döda dig, eftersom du har burit Herren Guds ark inför min far David och delat alla hans vedermödor.« 27Så drev Salomo bort Evjatar från tjänsten som präst åt Herren. Därmed gick det ord i uppfyllelse som Herren hade uttalat i Shilo över Elis släkt.
28Ryktet nådde Joav, som hade anslutit sig till Adonia – Absalom hade han däremot inte stött – och han flydde då till Herrens tält och grep tag om altarhornen. 29När kung Salomo fick höra att Joav hade sökt skydd i Herrens tält och stod intill altaret skickade han i väg Benaja, Jojadas son, med befallningen: »Gå och hugg ner honom!« 30Benaja gick till Herrens tält och ropade till Joav: »I konungens namn, kom ut!« Men Joav svarade: »Nej, här vill jag dö.« När Benaja berättade för kungen vad Joav hade svarat 31sade kungen: »Gör då som han säger, hugg ner honom och begrav honom. Så befriar du mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod som Joav utgöt. 32Herren skall ge honom hans rättmätiga straff för att han högg ner två män som till skillnad från honom själv var hederliga och rättskaffens, Israels överbefälhavare Avner, Ners son, och Judas överbefälhavare Amasa, Jeters son. Han dödade dem med sitt svärd utan min fars vetskap. 33Deras blod skall komma över Joav och hans efterkommande i all framtid, men åt David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron, skall Herren ge trygghet i all framtid.« 34Då gick Benaja, Jojadas son, bort och högg ner honom, och han begravdes där han bott i öknen. 35I hans ställe gjorde kungen Benaja till överbefälhavare och prästen Sadok fick ersätta Evjatar.
Shimi dödas
36Sedan kallade kungen till sig Shimi. »Bygg dig ett hus i Jerusalem och stanna här«, sade han. »Du får inte ge dig av härifrån, 37och det skall du veta, att den dag du gör det och går över Kidronbäcken, den dagen skall du straffas med döden, och skulden är din egen.« 38Shimi sade: »Ja, jag skall rätta mig efter min herre konungens villkor.« Han bodde därefter en tid i Jerusalem.
39Men när tre år hade gått rymde ett par av Shimis slavar till kung Akish i Gat, Maakas son. Då Shimi fick reda på att de var i Gat 40sadlade han genast sin åsna för att rida dit och leta rätt på dem hos Akish. Han kom till Gat och hämtade tillbaka slavarna därifrån. 41Salomo fick veta att Shimi gett sig av från Jerusalem till Gat men att han nu var tillbaka. 42Då kallade kungen honom till sig och frågade: »Lät jag dig inte svära vid Herren och gjorde jag inte klart för dig att den dag du gav dig av härifrån kunde du vara säker på att straffas med döden? Och du hade inget att invända. 43Varför har du då inte hållit eden inför Herren och den befallning jag gav dig?« 44Och han fortsatte: »Du vet med dig och inser själv hur mycket ont du gjorde min far David. Nu låter Herren din ondska falla tillbaka på dig själv. 45Men kung Salomo skall vara välsignad och Davids tron bestå inför Herren i alla tider.« 46Och kungen befallde Benaja, Jojadas son, att gå ut med Shimi och hugga ner honom.
Nu hade Salomo kungamakten säkert i sin hand.
