Alexander besegras av Ptolemaios och dödas
1Men kungen av Egypten drog samman trupper lika talrika som sandkornen på havsstranden, och dessutom en stor flotta, ty han hade satt sig i sinnet att med list ta makten över Alexanders rike och foga det till sitt eget. 2Han tågade in i Syrien under fredliga proklamationer, och städernas invånare öppnade portarna för honom och välkomnade honom. Enligt gällande order från kung Alexander skulle han nämligen bli vänligt mottagen eftersom han var kungens svärfar. 3Men Ptolemaios förlade besättningstrupper från sin egen armé i varje stad där han kom in.
4När han närmade sig Ashdod visade man honom hur Dagons tempel var nerbränt och Ashdod förhärjat liksom byarna däromkring. Man visade liken som låg kringströdda och de förkolnade resterna av dem som Jonatan bränt inne under striderna och som man nu hade staplat upp i högar längs kungens väg. 5Och för att svärta ner Jonatan berättade man för kungen vad han hade gjort. Men kungen teg.
6I Joppe kom Jonatan kungen till mötes med prakt och ståt; de utbytte hälsningar och övernattade sedan där. 7Och Jonatan följde kungen på hans färd fram till den flod som heter Eleutheros. Sedan återvände han till Jerusalem.
8Men kung Ptolemaios gjorde sig till herre över städerna längs kusten ända till Seleukia vid havet, och hela tiden smidde han onda planer mot Alexander. 9Han skickade sändebud till kung Demetrios med följande budskap: »Låt oss sluta förbund med varandra! Jag skall ge dig min dotter, som nu är Alexanders hustru, och du skall bli kung över din fars rike. 10Jag ångrar att jag gav min dotter åt den mannen, ty han har försökt mörda mig.« 11Så svärtade han ner Alexander därför att han ville ha makten över hans rike. 12Han tog också sin dotter ifrån honom och gav henne åt Demetrios. Så slutade hans vänskap med Alexander, och fiendskapen mellan dem blev uppenbar. 13Sedan höll Ptolemaios intåg i Antiochia, och han lät kröna sig med Asiens kungakrona. Han var nu krönt med två kronor, Egyptens och Asiens.
14När detta hände var kung Alexander i Kilikien, därför att folket i den delen av riket höll på att göra uppror. 15När han fick budet vände han sig mot Ptolemaios, men denne marscherade ut och mötte honom med en stark här. Alexander blev besegrad 16och flydde till Arabien för att söka skydd där, och kung Ptolemaios triumferade. 17Araben Zabdiel högg av Alexanders huvud och skickade det till kungen. 18Men två dagar senare dog kung Ptolemaios själv, och besättningarna i de befästa städerna blev dödade av städernas invånare. 19Så blev Demetrios kung, år 167.
Demetrios II sluter fördrag med Jonatan
20Vid den tiden samlade Jonatan folket i Judeen för att anfalla och inta borgen i Jerusalem, och de byggde en mängd belägringsmaskiner kring den. 21Men några män som hade avfallit från lagen och hatade sitt eget folk gav sig i väg till kungen och berättade för honom att Jonatan belägrade borgen. 22När kungen fick höra detta blev han uppbragt. Så snart han fått budet marscherade han till Ptolemais och skrev sedan till Jonatan att denne skulle häva belägringen och snarast komma till Ptolemais för att sammanträffa med honom.
23När Jonatan fick detta bud gav han order om att belägringen skulle fortsätta. Han valde ut ett resfölje bland de äldste i Israel och bland prästerna och gav sig sedan faran i våld. 24Med silver, guld, kläder och många andra gåvor kom han till kungen i Ptolemais, och han vann hans välvilja. 25Några laglösa män från hans eget folk kom med klagomål mot honom, 26men kungen behandlade honom på samma sätt som hans företrädare hade gjort och ärade honom i alla sina vänners närvaro. 27Han bekräftade hans innehav av översteprästämbetet och alla hans andra tidigare utmärkelser och bestämde att han skulle räknas till de främsta vännerna.
28Jonatan bad kungen om skattefrihet för Judeen och de tre distrikten och Samarien och erbjöd i gengäld 300 talenter. 29Kungen gick med på detta och gav Jonatan skriftlig bekräftelse på hela överenskommelsen. Den löd som följer:
30»Kung Demetrios hälsar sin broder Jonatan och det judiska folket. 31En kopia av det brev som vi har skrivit till vår frände Lasthenes beträffande er tillställs er härmed för kännedom:
32Kung Demetrios hälsar sin fader Lasthenes. 33Det judiska folket är våra vänner och fullgör troget sina förpliktelser mot oss, och vi har beslutat att belöna dem för deras välvilliga inställning. 34Vi tillerkänner dem härmed Judeens område och de tre distrikten Afairema, Lydda och Ramatajim, som har överförts från Samarien med allt som hör till dem. Åt alla dem som offrar i Jerusalem efterskänks den kungliga skatt på spannmål och frukt som kungen tidigare årligen uppburit av dem, 35vidare allt det övriga som vi har rätt till för framtiden av tiondet och av andra avgifter som tillkommer oss, dessutom saltbassängerna och den kransskatt som vi har rätt till. Allt detta skall vi efterskänka dem. 36Alla dessa bestämmelser är oåterkalleliga och skall gälla från denna dag och för all framtid. 37Ni har nu att ombesörja en avskrift av detta brev, som skall överlämnas åt Jonatan och sättas upp på ett väl synligt ställe på det heliga berget.«
Jonatan hjälper Demetrios
38När kung Demetrios såg att det rådde lugn i landet under hans spira och att ingen gjorde motstånd mot honom, avskedade han alla sina trupper och lät soldaterna återvända var och en till sitt, med undantag för de utländska trupper som han hade värvat från de främmande folkens öar. Därigenom stötte han sig med alla de soldater som han hade övertagit från sina företrädare.
39Bland dem som förut hade tjänat Alexander fanns en man som hette Tryfon. Han märkte att soldaterna gick och klagade på Demetrios. Då gav han sig i väg till araben Imalkue, som var fosterfar åt Alexanders lille son Antiochos, 40och uppvaktade honom för att få hand om pojken och göra honom till kung efter hans far. Han berättade för Imalkue om Demetrios alla förordningar och om den utbredda fiendskapen mot honom bland hans trupper. Och han stannade där lång tid.
41Jonatan sände bud till kung Demetrios och bad honom avlägsna besättningarna på borgen i Jerusalem och de andra fästningarna, eftersom de hela tiden bekämpade Israel. 42Demetrios skickade Jonatan följande svar: »Inte bara detta skall jag göra för dig och ditt folk, utan jag skall ge både dig och ditt folk de största hedersbetygelser, om jag bara får tillfälle. 43Men nu är jag tacksam om du vill skicka hit män som kan hjälpa mig i strid, ty alla mina trupper har övergett mig.«
44Då skickade Jonatan 3 000 tappra soldater till honom i Antiochia, och de kom till kungen, som gladde sig åt att se dem marschera upp. 45Men en folkmassa på ungefär 120 000 av stadens invånare samlades i centrum och ville döda kungen. 46Han sökte skydd i palatset, men stadsbefolkningen fick kontroll över huvudgatorna och började gå till angrepp. 47Då kallade kungen judarna till sin hjälp, och de inställde sig mangrant hos honom. Sedan spred de sig ut i staden, där de dödade ungefär 100 000 personer under dagens lopp. 48De satte också eld på staden och tog mycket byte den dagen, och kungen räddade de. 49När invånarna såg att judarna behärskade staden och gjorde som de ville tappade de modet och bestormade kungen med böner: 50»Räck oss handen, och låt judarna sluta kämpa mot oss och mot staden!« 51De kastade från sig vapnen, och man slöt fred.
Judarna steg högt i anseende hos kungen och hos alla rikets invånare, och ryktet om dem spred sig i riket. De återvände till Jerusalem med rikt byte; 52kung Demetrios steg upp på rikets tron, och det blev lugn i landet under hans spira. 53Men han svek alla löften som han hade gett och bröt med Jonatan. Han visade ingen erkänsla för den trohet som Jonatan hade visat honom utan behandlade honom hänsynslöst.
Jonatan övergår till Antiochos VI:s sida
54En tid senare kom Tryfon tillbaka och hade med sig Antiochos, som ännu var helt liten. Pojken gjordes till kung och blev krönt. 55Kring honom samlades alla de trupper som Demetrios föraktfullt hade avskedat; nu angrep de Demetrios, som blev besegrad och måste fly. 56Tryfon tog elefanterna och erövrade Antiochia.
57Den unge Antiochos skrev till Jonatan och bekräftade hans ställning som överstepräst, gav honom makten över de fyra distrikten och upptog honom bland kungens vänner. 58Han skickade honom en guldservis och gav honom rätten att dricka ur guldbägare, att uppträda i purpurmantel och att bära spänne av guld. 59Jonatans bror Simon gav han befälet över trupperna i hela området mellan Tyriska trappan och Egypten.
60Jonatan marscherade ut och tågade genom landet väster om Eufrat och städerna där, och alla trupper i Syrien anslöt sig till honom för att hjälpa honom i kriget. Han marscherade till Ashkelon, där han fick ett glansfullt mottagande av stadens invånare. 61Därifrån fortsatte han till Gaza, men Gazas invånare vägrade honom tillträde. Han började belägra staden, satte eld på byarna däromkring och plundrade dem. 62Då bad stadsborna Jonatan om fred, och han gick med på det. Han tog sönerna till deras ledande män som gisslan och skickade dem till Jerusalem. Så tågade han genom landet ända till Damaskus.
63Men Jonatan fick höra att Demetrios generaler hade kommit till Kedesh i Galileen med en stor här för att få honom att avstå från sitt företag. 64Han marscherade mot dem, men sin bror Simon lämnade han bakom sig i Judeen. 65Simon gick i ställning vid Bet-Sur och angrep staden; efter en lång tids kamp kunde han inringa den helt. 66Då bad invånarna om fred, och han gick med på det. Han lät dem utrymma staden, tog själv över den och förlade en besättning där.
67Jonatan och hans här slog läger vid Gennesaretsjön och bröt sedan upp tidigt en morgon för att tåga mot slätten vid Hasor. 68Utlänningarnas här kom nu emot Jonatan på slätten. Men de hade ordnat ett bakhåll för honom i bergen, medan huvudstyrkan kom rakt emot honom. 69När soldaterna i bergen kom fram ur bakhållet och grep in i striden 70flydde alla Jonatans män. Inte en enda av dem blev kvar utom truppstyrkornas befälhavare Mattathias, Absaloms son, och Judas, Chalfis son. 71Då rev Jonatan sönder sina kläder, strödde jord över sitt huvud och bad. 72Sedan tog han upp striden på nytt, besegrade fienderna och slog dem på flykten.
73När de flyende på hans egen sida uppfattade detta vände de tillbaka till honom och deltog i förföljandet fram till det fientliga lägret i Kedesh. Där slog de själva läger. 74Ungefär 3 000 man hade stupat på utlänningarnas sida den dagen. Och Jonatan återvände till Jerusalem.
