Simon efterträder Jonatan
1Simon fick höra att Tryfon hade samlat en stor här för att komma och ödelägga Judeen. 2Och då han märkte hur förskrämt och ängsligt folket var for han till Jerusalem och samlade sina landsmän 3för att inge dem mod. Han sade till dem: »Ni känner själva till allt det som jag och mina bröder och hela min fars familj har gjort för lagen och templet; ni vet vilka strider och svårigheter vi har utstått. 4Så har också alla mina bröder dött för Israel, och jag är den ende som finns kvar. 5Men aldrig någonsin skall det ske att jag sparar mitt liv i nödens stund – jag är ju inte förmer än mina bröder. 6Nej, jag skall sannerligen kämpa för mitt folks rätt och för templet och för era hustrur och barn, ty alla hednafolken hatar oss och har gaddat sig samman för att utrota oss.«
7Så snart folket hörde dessa ord tändes deras mod på nytt, 8och de ropade högt till svar: »Du är vår anförare, så som Judas och din bror Jonatan var. 9Fortsätt vår kamp, så skall vi göra allt vad du säger till oss!« 10Då samlade Simon alla de vapenföra männen, och han lät snabbt fullborda Jerusalems murar, så att staden fick starkt skydd på alla sidor. 11Han skickade också Jonatan, Absaloms son, i spetsen för en betydande här till Joppe. Jonatan lät utrymma staden och stannade kvar där.
Jonatans död och begravning
12Tryfon bröt upp från Ptolemais med en stor här för att invadera Judeen, och han förde Jonatan med sig som fånge. 13Simon slog läger vid Hadid med slätten framför sig. 14När Tryfon fick klart för sig att Simon hade efterträtt sin bror Jonatan och höll på att gå till anfall mot honom själv, skickade han budbärare till honom med följande meddelande: 15»Det är för en skuld till statskassan vi håller din bror Jonatan fången, pengar som han är skyldig kungen för de ämbeten han har innehaft. 16Skicka därför 100 talenter silver och lämna två av hans söner som gisslan, så att han inte gör uppror mot oss så snart han har sluppit loss. Då skall vi släppa honom.«
17Simon insåg att detta inte var ärligt menat, men han lät ändå hämta pengarna och pojkarna för att inte väcka fiendskap mot sig bland folket, 18som skulle kunna säga att Jonatan dött därför att han inte hade skickat pengarna och pojkarna. 19Han skickade alltså Jonatans söner och de 100 talenterna, men Tryfon svek sitt ord och släppte inte Jonatan.
20Efter detta närmade sig Tryfon för att tränga in i landet och ödelägga det. Han tog omvägen över Adora med sina trupper, men Simon ledde sin här emot honom överallt där han försökte komma fram. 21Borgens besättning skickade budbärare till Tryfon och försökte få honom att skyndsamt marschera till dem genom öknen och förse dem med livsmedel. 22Tryfon satte då hela sitt kavalleri i marschberedskap, men den natten snöade det så våldsamt att han inte kunde komma fram för snöns skull. I stället satte han sig i rörelse mot Gilead. 23När han närmade sig Baskama lät han döda Jonatan, som också blev begravd där. 24Därefter gav sig Tryfon på hemväg och tågade bort mot sitt eget land.
25Simon lät hämta sin bror Jonatans stoft och begravde honom i hans fädernestad Modein. 26Hela Israel höll stor dödsklagan över honom och sörjde honom under lång tid. 27Över sin fars och sina bröders grav byggde Simon ett monument så högt att det syntes vida omkring, klätt med polerad sten på både framsidan och baksidan. 28Han lät resa sju pyramider intill varandra till sin fars, sin mors och sina fyra bröders ära, 29och han gav dem en konstfull inramning genom att omge dem med höga kolonner. På kolonnerna lät han avbilda troféer till ett odödligt äreminne, och bredvid troféerna utfördes reliefer av fartyg, som alla sjöfarande skulle kunna beundra. 30Detta gravmonument lät han bygga i Modein, och det finns kvar ännu i dag.
Demetrios sluter fred med Simon
31Tryfon handlade svekfullt mot den unge kung Antiochos: han dödade honom, 32övertog hans kungavälde och satte Asiens krona på sitt huvud. Och han vållade landet svår plåga.
33Men Simon satte Judeens befästa städer i stånd och omgav dem med höga torn, starka murar och bomförsedda portar. Han lade också upp livsmedelslager i fästningarna. 34Sedan valde Simon ut några män som han skickade till kung Demetrios för att utverka lättnader för landet, ty vad Tryfon höll på med var rent röveri. 35Kung Demetrios skrev ett svar till Simon med följande innehåll och sände detta brev till honom:
36»Kung Demetrios hälsar översteprästen och kungavännen Simon samt judarnas äldste och det judiska folket. 37Vi har tagit emot guldkransen och palmbladet som ni skickade, och vi är beredda att ingå en slutgiltig fred med er och att ge skriftliga anvisningar till våra ämbetsmän om skattebefrielser för er. 38Allt det vi förut förordnat rörande er står fast, och fästningarna som ni har uppfört skall stanna i er ägo. 39Vidare efterskänker vi alla påföljder för försummelser och felsteg fram till denna dag, liksom den kransskatt ni hittills varit skyldiga oss. All uppbörd av andra avgifter som kan ha indrivits i Jerusalem skall också upphöra. 40Om några bland er är lämpade att ingå i vår livvakt skall de få inträda i sådan tjänst. Må fred råda mellan oss.«
41År 170 befriades Israel från hedningarnas ok, 42och i sina kontrakt och affärshandlingar började folket skriva: »Under Simons första år som överstepräst, fältherre och judarnas ledare.«
Simon intar Geser och borgen i Jerusalem
43Vid den tiden gick Simon till angrepp mot Geser och omringade det med sina trupper. Han lät tillverka ett rörligt belägringstorn; man förde fram det mot staden, slog en bräsch i ett av tornen och intog det. 44Manskapet i belägringstornet rusade in i staden, där det blev stor förvirring. 45Invånarna och deras hustrur och barn rev sönder sina kläder och sprang upp på muren, där de med höga rop bad Simon om fred. 46»Behandla oss inte som vår ondska förtjänar«, ropade de, »utan som din barmhärtighet bjuder!« 47Simon gick då med på en uppgörelse och inställde fientligheterna mot dem. Men han lät dem utrymma staden och renade de hus där avgudabilderna fanns. Sedan höll han sitt intåg under psalmer och lovsånger. 48Han röjde ut allt orent ur staden och gav den en befolkning av män som följde lagen. Han förstärkte också befästningarna och byggde ett residens åt sig själv där.
49Männen på borgen i Jerusalem var nu avskurna från all samfärdsel med landet och från alla möjligheter att köpa och sälja. De började svälta, och åtskilliga av dem dog av hunger. 50De bönföll Simon om fred, och han gick med på det. Han lät dem utrymma borgen och renade den från allt som besudlade den. 51Simons folk tågade in i den på den tjugotredje dagen i andra månaden år 171 under jublande tacksägelse, med palmkvistar, med lyror, cymbaler och harpor, under psalmer och lovsånger. En svår fiende hade krossats och fördrivits från Israel. 52Simon förordnade att den dagen skulle bli en årlig glädjedag. Han förstärkte sedan befästningarna kring tempelberget intill borgen, och han residerade där med sin familj.
53Simon såg nu att hans son Johannes hade blivit en man. Han gjorde honom till befälhavare över hela armén. Johannes residerade i Geser.
