Judas Mackabaios
1Mattathias son Judas, med tillnamnet Mackabaios, framträdde nu i sin fars ställe. 2Han fick stöd av alla sina bröder och av alla sin fars anhängare, och med glatt mod fortsatte de Israels krig.
3Han spred sitt folks berömmelse vida.
En väldig kämpe var han när han klädde sig i rustning
och fäste sina vapen vid bältet.
När han gick fram i strid var hans svärd härens skydd.
4I sina bedrifter liknade han ett lejon,
ett ungt lejon som ryter mot sitt rov.
5Han spårade upp de laglösa och jagade dem,
han kom med eld mot dem som plågade hans folk.
6De laglösa kröp samman i fruktan för honom,
alla de brottsliga fylldes av skräck och förvirring.
Under hans ledning gick befrielsen framåt.
7Han förbittrade livet för många kungar,
men Jakob gladde han med sina dåd.
I evig tid skall hans minne välsignas.
8Han tågade fram genom Judas städer
och rensade landet från gudlösa män;
så vände han vreden från Israel.
9Hans namn blev känt till världens ände:
han samlade dem som dömts till undergång.
De första framgångarna
10Apollonios bådade upp en här av hedningar och en stor styrka från Samarien till strid mot Israel. 11När Judas fick veta det gick han till anfall mot Apollonios, och han besegrade och dödade honom. Manfallet blev stort, och de överlevande flydde. 12Vid plundringen tog Judas Apollonios svärd, som han sedan alltid använde i strid.
13Seron, befälhavaren över den syriska armén, fick höra att Judas hade samlat ett uppbåd av trogna män som höll samman med honom och var beredda för strid. 14Han tänkte då att han skulle vinna ära och berömmelse i hela riket genom att börja krig mot Judas och hans följeslagare som trotsade kungens befallning. 15Han marscherade dit i sin tur och med honom en stark här av gudlösa män, som skulle hjälpa honom att bestraffa israeliterna.
16När han närmade sig stigningen upp mot Bet-Horon gick Judas emot honom med en obetydlig styrka. 17Men då Judas män såg hären rycka fram mot sig sade de till honom: »Hur skall vi med vår lilla styrka kunna uträtta något mot en så stor och stark armé? Ingenting har vi ätit i dag, och vi är alldeles utmattade.« 18Judas svarade: »Det händer lätt att många blir övermannade av några få, och för himlen är det lika lätt att ge räddning genom få som genom många. 19Det är inte antalet soldater som ger seger i strid, utan kraften kommer från himlen. 20De kommer emot oss med övermod och laglöshet utan gräns för att hugga ner oss själva och våra hustrur och barn och sedan ta vår egendom. 21Men vi kämpar för våra liv och för våra seder och lagar. 22Han själv skall krossa dem under vårt angrepp – var inte rädda för dem.«
23Med dessa ord kastade han sig överraskande mot fienderna, och Seron och hans här krossades under angreppet. 24De förföljde honom nerför sluttningen vid Bet-Horon ända ner till slätten; bortåt 800 fiender stupade, och resten flydde till filisteernas land.
25Fruktan för Judas och hans bröder bredde nu ut sig, och skräcken grep hedningarna runt omkring dem. 26Ryktet om honom nådde ända till kungen, och överallt bland folken berättade man om Judas strider.
Motståndarna samlar sina krafter
27När Antiochos fick höra vad som hade hänt greps han av raseri. Han sände ut budbärare och drog samman alla stridskrafter i sitt rike till en ofantlig här. 28Han öppnade sin skattkammare och betalade ut truppernas sold för ett år framåt, och han gav dem order att hålla sig beredda för alla tänkbara uppgifter. 29Men han fann att det hade blivit tomt på pengar i skattkammaren. Skatteinkomsterna från riket hade också sinat till följd av den oenighet och skada han hade ställt till med i landet, när han försökte upplösa lagar och seder som hade bestått sedan urminnes tid. 30Då började han oroa sig för att det skulle gå som mer än en gång förr: att han skulle sakna medel till utgifter och gåvor. Sådana hade han tidigare brukat strö ut med frikostig hand, så att han överträffat alla sina företrädare på tronen. 31Han var alldeles rådvill, men så bestämde han sig för att resa till Persien för att driva in skatterna i provinserna där och på så vis få ihop en stor mängd pengar.
32Han lämnade kvar Lysias, en ansedd medlem av kungahuset, för att sköta styrelsen i området mellan Eufrat och Egypten, 33och för att ta hand om sonen Antiochos uppfostran till dess han själv kom tillbaka. 34Han lät Lysias förfoga över elefanterna och hälften av truppstyrkorna och gav honom förhållningsorder om allt som han ville få uträttat, särskilt beträffande invånarna i Judeen och Jerusalem. 35Mot dem skulle Lysias skicka en här för att krossa Israels makt, förinta dem som ännu fanns kvar i Jerusalem och utplåna minnet av dem från platsen. 36Han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras land och låta stycka upp deras jord. 37Själv tog kungen med sig den återstående hälften av trupperna. Han lämnade sin huvudstad Antiochia – detta var år 147 – gick över Eufrat och marscherade genom de övre provinserna.
Nikanor och Gorgias invaderar Judeen
38Lysias valde ut Ptolemaios, Dorymenes son, samt Nikanor och Gorgias, tre dugliga män som räknades till kungens vänner. 39Han skickade med dem 40 000 man fotfolk och 7 000 ryttare, som skulle falla in i Judeen och förhärja landet enligt kungens order. 40De bröt upp med alla sina trupper och kom till trakten av Emmaus på slätten, där de slog läger. 41När köpmännen i området hörde talas om dem kom de till lägret med väldiga mängder av guld och silver och med fångkedjor för att köpa israeliterna som slavar. Armén förstärktes också med trupper från Syrien och Filisteen.
42Judas och hans bröder märkte att förtrycket hade tilltagit och att trupperna hade slagit läger i deras land, och de fick kännedom om kungens befallningar som innebar att folket skulle utplånas och förintas. 43Då sade de till varandra: »Vi måste rädda vårt folk ur fördärvet och kämpa för vårt folk och för templet.« 44Och alla samlades för att vara stridsberedda under åkallan och bön om nåd och barmhärtighet.
45Jerusalem var som en obebodd öken.
Av dem hon fött fanns ingen kvar i hennes hus.
Den heliga platsen var besudlad,
och borgen hölls av främlingar;
där var ett tillhåll för hedningar.
All glädje var försvunnen från Jakob,
lyra och flöjt hade tystnat.
Israeliternas möte i Mispa
46De samlades och gick till Mispa i närheten av Jerusalem, ty i Mispa hade Israel förr i tiden haft en böneplats. 47Den dagen fastade de, och de svepte sig i säcktyg, strödde aska på huvudet och rev sönder sina kläder. 48De öppnade skriftrullen med lagen för att få den vägledning som hedningarna sökte hos sina avgudabilder. 49De lade fram prästernas ämbetsdräkter, gåvorna av den första skörden och tiondegåvorna och lät de nasirer som hade fullgjort sina löftesdagar ställa sig bredvid. 50Och de ropade högt till himlen: »Vad skall vi göra med dessa män, och vart skall vi föra dem? 51Din heliga plats är ju besudlad och skändad, och dina präster lever i sorg och förnedring. 52Och nu har hedningarna förenat sig mot oss för att göra slut på oss; du vet vad de tänker göra med oss. 53Hur skall vi kunna stå emot deras angrepp om inte du hjälper oss?« 54Och de blåste i trumpeterna, och ropen skallade.
55Därefter utsåg Judas officerare åt folket, som skulle föra befäl över tusen, hundra, femtio och tio man. 56Till dem som var upptagna med husbyggen, giftermål eller vinplantering, liksom till de räddhågade, sade han att de skulle gå hem var och en till sitt, som lagen föreskriver.
57Sedan bröt hären upp och gick i ställning söder om Emmaus. 58Där sade Judas: »Fäst upp era kläder, ta mod till er och gör er redo för i morgon. Då skall vi strida mot dessa hedningar som har förenat sig mot oss för att förinta oss och vårt tempel. 59Ty det är bättre för oss att dö i striden än att se på när olyckan drabbar vårt folk och templet. 60Som himlen vill, så låter han det ske.«
