1Samuel sade till Saul: »Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till hans ord! 2Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. 3Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.« 4Då bådade Saul upp folket, och i Telam mönstrade han 200 000 soldater jämte 10 000 man från Juda.
5När han hade nått fram till amalekiternas stad lade han sig i bakhåll i bäckravinen. 6Han uppmanade keniterna att dra sig bort och lämna amalekiterna: »Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni behandlade ju israeliterna som vänner, då de var på väg från Egypten.« Keniterna drog sig då bort, 7och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila ända fram till Shur, öster om Egypten. 8Deras kung Agag greps levande, men alla andra vigdes åt förintelse och höggs ner med svärd. 9Saul och hans män skonade Agag och vidare det bästa av boskapen, de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjorde med allt det odugliga och värdelösa.
10Herrens ord kom till Samuel: 11»Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom.« Detta upprörde Samuel, och han ropade till Herren hela natten. 12Tidigt nästa morgon gick han ut för att söka upp Saul. Då fick han höra att Saul hade kommit till Karmel. Där hade han rest en segerstod åt sig, och sedan hade han vänt och fortsatt ner till Gilgal.
13När Samuel kom hälsade Saul honom: »Herren välsigne dig! Jag har fullgjort Herrens uppdrag.« 14Samuel frågade: »Vad är det då för bräkande och råmande jag hör?« – 15»Det är djur som har förts hit från amalekiterna«, svarade Saul, »folket sparade det bästa av boskapen för att offra åt Herren, din Gud. Resten vigde vi åt förintelse.« 16Samuel avbröt honom: »Jag skall tala om för dig vad Herren sade till mig i natt.« – »Låt höra!« sade Saul. 17Samuel sade: »Även om du är obetydlig i dina egna ögon står du dock i spetsen för Israels stammar, och Herren har smort dig till kung över Israel. 18Herren har sänt dig och sagt: Dra ut och vig amalekiterna åt förintelse, bekämpa dessa syndare tills de är utplånade. 19Varför lyssnade du inte till Herren utan kastade dig över bytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?« 20Saul svarade: »Jag lyssnade till Herren. Jag drog ut dit Herren skickade mig. Agag, amalekiternas kung, förde jag hit, men dem själva vigde jag åt förintelse. 21Av bytet tog folket får och kor, det bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal.«
22Då sade Samuel:
»Älskar Herren offergåvor
lika mycket som lydnad?
Nej, lydnad är bättre än offer,
hörsamhet bättre än baggars fett.
23Trots är synd liksom svartkonst är synd,
övermod synd liksom avgudadyrkan.
Du har förkastat Herrens ord,
och han har förkastat dig:
du skall ej längre vara konung.«
24Då sade Saul till Samuel: »Jag har syndat och överträtt Herrens befallning och dina ord. Jag var rädd för folket och gjorde dem till viljes. 25Förlåt mig min synd och följ mig tillbaka, så skall jag falla ner inför Herren.« 26Men Samuel svarade: »Jag följer dig inte; du har förkastat Herrens befallning, och han har förkastat dig som kung över Israel.« 27När Samuel vände sig om för att gå högg Saul tag i hans mantel, och en flik rycktes av. 28Samuel sade: »I dag har Herren ryckt ifrån dig Israels kungamakt och gett den åt en annan, som är bättre än du. 29Och han som är Israels ära ljuger icke och ångrar intet, ty han är inte en människa, en som kan ångra sig.« 30Saul upprepade: »Ja, jag har syndat. Men visa mig ändå den hedern inför mitt folks äldste och inför Israel att gå med mig, så vill jag falla ner inför Herren, din Gud.« 31Samuel följde då med Saul, och Saul föll ner och tillbad Herren.
32Samuel befallde nu att man skulle föra fram amalekiternas kung Agag inför honom, och Agag kom med vacklande steg och klagade: »Hur bitter är inte döden!« 33Men Samuel sade: »Ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, nu skall din mor bli barnlös som de.« Och han högg ner Agag inför Herren i Gilgal.
34Därefter gick Samuel till Rama, medan Saul vände hem till Sauls Giva. 35Samuel grät över Saul och ville inte se honom mer, så länge han levde. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.
