Segern över Lysias
1Lysias, ministern som också var kungens förmyndare och frände, hade blivit mycket uppbragt över det som inträffat. På helt kort tid 2hade han bådat upp omkring 80 000 man, därtill allt sitt kavalleri, och ryckte fram mot judarna. Han avsåg att befolka Jerusalem med greker, 3göra templet skattskyldigt, liksom andra folks kultplatser, och bjuda ut översteprästämbetet för ett år i sänder. 4Åt Guds kraft ägnade han inte en tanke eftersom han förletts till övermod av sitt infanteri, som kunde räknas i tiotusental, sina tusentals ryttare och sina åttio elefanter. 5När han trängt in i Judeen marscherade han mot Bet-Sur, en välbefäst plats som ligger ungefär tre mil från Jerusalem, och utsatte denna stad för häftiga angrepp.
6När Mackabaios och hans män underrättades om att Lysias belägrade deras fästningar vände de sig tillsammans med hela folket under klagan och gråt till Herren och bad honom sända en god ängel till Israels räddning. 7Mackabaios själv beväpnade sig först av alla, och han uppmanade de andra att med honom trotsa faran för att komma sina bröder till hjälp. Och de bröt villigt upp, alla som en man.
8Medan de ännu var i närheten av Jerusalem uppenbarade sig en ryttare i spetsen för deras tåg; han bar vit dräkt och svingade gyllene vapen. 9Då prisade de alla på en gång den barmhärtige Guden, och de blev så styrkta i sina själar att de var beredda att gå lös på vad som helst, inte bara människor utan de värsta vilddjur och murar av järn. 10Så ryckte de fram i full stridsberedskap med sin himmelske vapenbroder, som Herren i sin barmhärtighet hade sänt dem. 11De störtade sig över fienderna som lejon och fällde 11 000 av dem, därtill 1 600 ryttare, och tvingade alla de övriga att fly. 12De flesta av dessa undkom sårade och utan vapen, och även Lysias själv kunde rädda sig bara genom en neslig flykt.
Vapenstillestånd och förhandlingar
13Men Lysias saknade inte förstånd, och när han för sig själv tänkte igenom det nederlag som han hade råkat ut för insåg han att hebreerna var oövervinneliga, eftersom den väldige Guden kämpade på deras sida. Därför sände han bud till dem 14och lyckades övertala dem till en uppgörelse på rättvisa villkor. Han övertygade dem också om att han kunde tvinga kungen att bli deras vän. 15Mackabaios gick med på allt som Lysias föreslog, med folkets bästa för ögonen, ty alla önskemål om judarna som han själv skriftligen framfört till Lysias hade beviljats av kungen.
16Judarna hade nämligen fått ett brev med följande lydelse från Lysias:
»Lysias hälsar det judiska folket. 17Era representanter Johannes och Absalom har överlämnat nedan återgivna skrivelse och framfört era önskemål i de angelägenheter som där anges. 18Allt som behövde hänskjutas till kungen har jag framlagt för honom. Det som faller inom min kompetens har jag beviljat. 19Om ni står fast vid er lojala hållning gentemot kungamakten skall jag även i fortsättningen söka utverka fördelar för er. 20Beträffande detaljerna har jag beordrat såväl de ovannämnda personerna som mina egna representanter att överlägga med er. 21Med önskan om allt gott.
Skrivet den tjugofjärde dagen i den korinthiske Zeus månad år 148.«
22Kungens brev lydde så:
»Kung Antiochos hälsar sin broder Lysias. 23Sedan vår fader upptagits till gudarna har det varit vår önskan att rikets undersåtar skall kunna ostört ägna sig åt sina egna angelägenheter. 24Vi har nu hört att judarna inte är införstådda med vår faders försök att införa grekiska seder utan föredrar sitt eget levnadssätt och begär tillstånd att följa sina seder och lagar. 25Då vi önskar att även detta folk skall få leva under ostörda förhållanden, förordnar vi härmed att templet skall återställas till dem och att de skall få forma sin livsföring enligt sina förfäders skick och bruk. 26Vi förväntar oss alltså att du skickar dem försäkringar om fred och vänskap, för att de med kännedom om vår inställning skall kunna vara väl till mods och med glädje ägna sig åt sina egna angelägenheter.«
27Till folket skrev kungen detta brev:
»Kung Antiochos hälsar de äldstes råd och alla övriga judar. 28Om det går er väl motsvarar det vår önskan; själva befinner vi oss också väl. 29Menelaos har underrättat oss om att ni önskar återvända hem och ägna er åt era egna angelägenheter. 30De som sålunda återvänder före den trettionde xanthikos tillförsäkras härmed följande rättighet: 31judarna får fritt följa sina egna dietföreskrifter och lagar, liksom de förut gjort. Ingen av dem skall heller på något sätt få svårigheter på grund av tidigare förseelser. 32Jag har också skickat Menelaos med uppgift att ge er lugnande besked. 33Med önskan om allt gott.
Skrivet den femtonde xanthikos år 148.«
34Också romarna skrev till dem; deras brev lydde på följande sätt:
»Quintus Memmius och Titus Manius, romarnas sändebud, hälsar det judiska folket. 35De förmåner som kungens frände Lysias har beviljat er är också vi införstådda med. 36De frågor som han beslutat underställa kungen bör ni diskutera och sedan omedelbart skicka bud till oss, så att vi kan framlägga saken på ett sätt som är till fördel för er. Vi är nämligen på väg till Antiochia. 37Skicka alltså med det snaraste några personer som kan underrätta oss om vilken hållning ni intar. 38Med välgångsönskan.
Skrivet den femtonde xanthikos år 148.«
