2 Mackabeerboken 7

₃Kungen blev rasande och befallde sina män att sätta halster och kittlar över elden. ₄De blev strax glödheta. Han befallde då att man skulle skära ut tungan på den som hade fört ordet, skalpera honom och stympa honom, medan bröderna och modern såg på. ₅När han var fullständigt lemlästad men ännu vid liv gav kungen order om att han skulle läggas på elden och stekas. Medan stanken från halstret spred sig runt omkring uppmanade bröderna och modern varandra att tappert gå i döden. ₆»Herren Gud ser detta«, sade de, »och vi kan vara förvissade om att han förbarmar sig över oss, så som Mose har sagt i sin sång med den oförfärade anklagelsen, där det heter: Och han skall förbarma sig över sina tjänare.«

₇Sedan den förste hade lämnat livet på detta sätt tog de fram den andre till samma förnedrande behandling. De slet av honom håret och huvudsvålen och frågade: »Tänker du äta innan din kropp stympas lem för lem?« ₈Han svarade på fädernas språk: »Aldrig.« Så fick också han gå igenom resten av tortyren liksom den förste. ₉I dödsögonblicket sade han: »Du, din usling, skiljer oss från detta livet, men världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv, ty vi dör för hans lag.«

₁₀Därefter blev den tredje utsatt för deras behandling. När de ville skära av honom tungan räckte han genast ut den, sträckte oförfärat fram händerna ₁₁och yttrade dessa tappra ord: »Detta har jag fått som gåva av himlen; för hans lagars skull avstår jag det gärna, och av honom hoppas jag få det tillbaka igen.« ₁₂Både kungen själv och hans män måste häpna över den unge mannens själsstyrka och likgiltighet för plågorna.

₁₃Sedan han hade lämnat livet torterade och misshandlade de den fjärde på samma vis. ₁₄Då slutet närmade sig sade han: »När man skiljs från livet bland människorna är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen. Men för dig blir det ingen uppståndelse till liv.«

₁₅Turen kom nu till den femte. När de förde fram honom och började misshandla honom ₁₆såg han på kungen och sade: »Du har makt bland människor, fastän du är dödlig, och därför kan du göra vad du vill. Men tro inte att vårt folk är övergivet av Gud. ₁₇Om du framhärdar skall du få uppleva hur han i sin väldiga kraft plågar dig och dina efterkommande.«

₁₈Efter honom tog de den sjätte, och när han höll på att dö sade han: »Låt dig inte bedras av skenet! Det är vårt eget fel att vi måste lida på detta sätt, ty vi har syndat mot vår Gud. Det som har skett är förundransvärt. ₁₉Men tro inte att du kan slippa undan straff när du har gett dig i strid med Gud.«

₂₀En särskild beundran och ett gott eftermäle förtjänar modern, som såg sju söner dödas under loppet av en enda dag och modigt uthärdade det, därför att hon hoppades på Herren. ₂₁Fylld av tapperhet uppmuntrade hon var och en av dem på fädernas språk, och hon styrkte sitt kvinnliga hjärta med manligt mod. ₂₂»Jag vet inte hur ni blev till i min kropp«, sade hon till dem, »och det var inte jag som skänkte er liv och ande. Det var inte jag som fogade samman de ämnen som var och en av er är uppbyggd av. ₂₃Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och som planerar alltings tillblivelse. Alltså skall han i sin barmhärtighet ge er anden och livet tillbaka, därför att ni nu offrar er själva för hans lag.«

₂₄Antiochos trodde att kvinnan brast i respekt för honom och tyckte att det hon sade lät som hån. Då nu den yngste ännu var kvar nöjde han sig inte med förmanande ord utan förband sig också med ed att göra honom rik och lycklig, uppta honom bland vännerna och anförtro honom höga ämbeten om han bara ville överge sina fäders seder. ₂₅Men när han inte visade något som helst intresse kallade kungen fram modern och uppmanade henne att ge den unge mannen ett råd som kunde rädda honom.

₂₆Efter lång övertalning åtog hon sig att försöka påverka sin son ₂₇och lutade sig mot honom, men det hon sade på fädernas språk var ett hån mot den grymme tyrannen: »Min son, var barmhärtig mot mig! Jag har burit dig i min kropp i nio månader, ammat dig under tre år, fött upp dig och sörjt för dina behov tills du nått den ålder du har nu. ₂₈Jag ber dig, mitt barn: lyft blicken och se ut över himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade detta ur intet och att hela människosläktet kommer till på samma vis. ₂₉Var inte rädd för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder och gå villigt i döden, så skall jag genom Guds nåd få dig tillbaka tillsammans med dina bröder!«

₃₀I samma ögonblick som hon slutade tala sade pojken: »Vad väntar ni på? Jag lyder inte konungens påbud – lagens bud lyder jag, den lag som våra fäder fick genom Mose. ₃₁Men du som har funnit på så många sätt att plåga hebreerna, du kommer inte att slippa undan Guds hand. ₃₂Vi lider ju för våra synders skull, ₃₃och om nu vår levande Herre för en kort tid har vänt sig mot oss i vrede för att tukta och fostra oss kommer han att låta sig försonas igen med sina tjänare. ₃₄Men du, ditt gudlösa kräk, den uslaste av människor, du skall inte blåsa upp dig med tomma inbillningar och berusa dig med lösa förhoppningar. Ty det är himlens söner du bär hand på, ₃₅och ännu har du inte flytt undan den dom som fälls av Gud, allhärskaren som ser allting. ₃₆Våra bröder som fick utstå en kort pina har nu upplevt förverkligandet av Guds löfte om evigt liv, men du skall få lida det rättvisa straffet för ditt övermod vid Guds dom. ₃₇Jag offrar nu liksom mina bröder kropp och själ för fädernas lagar, och jag ber till Gud att han snart skall bli nådig mot folket men att du under prövningar och gisselslag skall tvingas erkänna honom som den ende Guden. ₃₈Jag ber att allhärskarens vrede, som med rätta har kommit över hela vår stam, skall hejda sig efter det som skett med mig och mina bröder.«

₃₉Kungen blev rasande och lät i sin vrede över det bitande hånet behandla pojken värre än de andra. ₄₀Så lämnade även han livet obefläckad och i fast tro på Herren. ₄₁Efter sönerna dog till sist också modern.

₄₂Därmed är det nog sagt om offermåltiderna och de omänskliga övergreppen.