Guds löften till David
1Kung David hade nu inrättat sig i sitt hus, och Herren hade låtit honom få ro för alla fiender runt omkring. 2Då sade han till profeten Natan: »Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält.« 3Natan svarade: »Gör det du tänker, Herren är med dig.«
4Samma natt kom Herrens ord till Natan: 5»Gå till min tjänare David och säg honom: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? 6Jag har aldrig bott i något hus utan har flyttat omkring med ett tält som boning alltsedan jag förde Israels folk ut ur Egypten. 7Under hela den tid jag färdats med israeliterna har jag aldrig förebrått någon av deras domare, dessa som jag satt till herdar för mitt folk Israel, att de inte har byggt mig ett hus av cederträ. – 8Du skall vidare framföra detta till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk, över Israel. 9Jag har varit med dig vart du än gått och krossat alla fiender i din väg. Jag skall göra dig lika ryktbar som de största på jorden, 10och åt mitt folk Israel skall jag ge ett land där jag gör dem rotfasta och där de skall få stanna. De skall inte mera oroas och inte längre förtryckas av onda människor som tidigare, 11som på den tid då jag insatte domare över mitt folk Israel. Ja, du skall få leva i fred för alla dina fiender. Nu kungör Herren att han skall bygga dig ett hus, ett kungahus. 12Och då dina dagar är till ända och du vilar hos dina fäder skall jag låta en ättling till dig, en som du själv har avlat, efterträda dig, och jag skall trygga hans kungavälde. 13Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för all framtid. 14Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. När han felar skall jag visa honom till rätta med sträng hand, som när människorna agar sina barn. 15Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag tvingade att vika för dig. 16Ditt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla.«
David tackar Herren
17Natan framförde till David allt detta som Herren hade sagt och uppenbarat. 18Då trädde kung David inför Herren och satte sig ner. Han sade: »Vem är då jag, Herre, min Gud, och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt? 19Ändå har du inte låtit detta vara nog, Herre, min Gud, utan du talar nu också om min ätt i en fjärran framtid. [---] 20Vad skall jag mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, min Gud. 21Enligt ditt löfte och din vilja har du gjort allt detta underbara och låtit din tjänare få veta det. 22Stor är du, Herre Gud, du är utan like. Det finns ingen annan Gud än du – därom vittnar allt vi hört. 23Och det finns inget folk på jorden som kan jämföras med ditt folk Israel, ett folk som Gud själv har lett och räddat åt sig som sitt eget för att göra sitt namn känt och utföra stora och förunderliga gärningar för dess skull, ett folk som du har räddat ur Egypten för att sedan driva undan folken och gudarna i dess väg. 24Du har för all framtid utsett Israel till ditt eget folk, och du, Herre, har blivit deras Gud.
25Herre Gud, håll alltid det ord vid makt som du har uttalat om mig och min ätt, och uppfyll vad du har lovat. 26Då skall ditt namn alltid äras och man skall säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Och din tjänare Davids ätt skall bestå inför dig. 27Herre Sebaot, Israels Gud, du har själv uppenbarat för mig att du skall bygga mig ett hus, ett kungahus. Därför har din tjänare dristat sig att be denna bön. 28Du, Herre, min Gud, är Gud, dina ord skall visa sig sanna, och nu har du gett mig detta stora löfte. 29Jag ber dig, välsigna min ätt så att den alltid får bestå inför dig, så som du själv har sagt, Herre, min Gud. Låt din välsignelse alltid vila över din tjänares hus.«
