1[1] Samma dag skänkte kung Artaxerxes drottning Ester all egendom som hade tillhört den onde Haman, och Mordokaj blev kallad till kungen, ty Ester hade berättat att han var släkt med henne. 2[2] Kungen tog sin sigillring, som han hade tagit tillbaka från Haman, och gav den åt Mordokaj. Och Ester lät Mordokaj ta hand om all Hamans egendom.
Ediktet till judarnas förmån
3[3] Ännu en gång vände sig Ester till kungen. Hon föll ner för hans fötter och bad honom att omintetgöra verkan av Hamans ondska och av vad han gjort mot judarna. 4[4] Kungen sträckte den gyllene spiran mot Ester, och hon reste sig och stod framför honom. 5[5] »Om du så finner för gott«, sade hon, »och om jag har vunnit din ynnest, ber jag att du skickar bud och återkallar de brev som sändes ut av Haman och där han föreskrev att alla judar i ditt rike skall utplånas. 6[6] Hur skulle jag kunna se på när mitt folk plågas, hur skulle jag kunna leva när alla mina landsmän går under?« 7[7] Då sade kungen till Ester: »All Hamans egendom har jag gett dig i gåva, och honom själv har jag låtit hänga på påle för att han sökt bringa judarna om livet – varför behöver du be mig om lov? 8[8] Skriv i mitt namn vilken förordning ni vill, ni liksom han, och bekräfta den med mitt sigill. En skrivelse som utfärdats på kunglig befallning och bekräftats med mitt sigill kan ingen sätta sig emot.« 9[9] Sekreterarna inkallades då; det var den tjugotredje dagen i den första månaden, nisan, samma år.
Man skrev också till judarna om allt som hade ålagts ämbetsmännen och guvernörerna i brev till var och en av de 127 satrapierna från Indien ända till Etiopien, till varje provins på dess eget språk. 10[10] Skrivelsen hade utfärdats i kungens namn och bekräftats med hans sigill, och breven sändes ut med kurir. 11[11] Det meddelades att kungen uppmanade judarna att följa sina egna lagar i alla städer och att försvara sig och göra vad de ville med sina fiender och motståndare; 12[12] detta skulle ske på en och samma dag i hela Artaxerxes rike: den trettonde i årets tolfte månad, adar.
E13[1] Nedan följer en avskrift av skrivelsen.
»Storkonungen Artaxerxes hälsar provinsguvernörerna i de 127 satrapierna från Indien ända till Etiopien och alla som är oss trogna.
14[2] Det finns sådana som oavlåtligt har hedrats med den största generositet av sina välgörare men som har fått alltför höga tankar om sig själva, 15[3] så att de inte bara försöker skada våra undersåtar utan, oförmögna som de är att bära medgången, till och med företar sig att intrigera mot sina välgörare, 16[4] och det är inte nog med att de drar ett streck över sin tacksamhetsskuld till människor, utan de låter sig också uppeggas av svassande bifall från sådana som inte vet vad godhet vill säga, tills de tror sig kunna undfly domen från den Gud som alltid vakar över allt och hatar det onda. 17[5] Ofta har också betrodda ministrar och vänner med sina råd kommit dem som förlänats den högsta makten att bli delaktiga i oskyldiga människors död och har dragit in dessa härskare i obotliga olyckor 18[6] genom att vilseleda deras fläckfria rättrådighet med sin gemena förslagenhet. 19[7] Detta är möjligt för er att konstatera inte bara med ledning av sådana äldre krönikor som vi har gjort tillgängliga, utan fastmer genom att betrakta hur ovärdiga makthavares uselhet har resulterat i gudlösa ogärningar i vår omedelbara närhet. 20[8] I framtiden bör detta uppmärksammas, så att vi kan erbjuda alla människor i riket en ostörd och fredlig tillvaro, 21[9] i det att vi företar nödvändiga förändringar och med undantagslös öppenhet och välvilja bedömer de fall som underställs oss.
22[10] Det sagda kan tillämpas på Haman, Hammedatas son, i själva verket en makedonier helt utan persiskt blod och alldeles främmande för vår godhet. När han upptogs i vår krets 23[11] och fick åtnjuta den generositet vi visar människor av alla folk, till den grad att han offentligen kallades vår fader och därefter ständigt blev hyllad av alla som den främste nedanför den kungliga tronen, 24[12] kunde han inte bära sin upphöjelse utan föresatte sig att beröva oss både makten och livet. 25[13] Under bedrägliga och svårgenomskådliga förevändningar begärde han att få förgöra såväl Mordokaj, vår räddare och ständige välgörare, som Ester, vår oförvitliga gemål, och därtill hela deras folk, 26[14] och genom dessa intriger trodde han sig kunna isolera oss för att sedan störta oss och få persernas makt överförd till makedonierna. 27[15] Men vi finner att judarna, som denne ärkeskurk har utlämnat att förintas, ingalunda är några förbrytare utan lever efter de mest rättfärdiga lagar 28[16] och är söner till den levande Guden, den högste och störste, som i sin stora välvilja styr riket till gagn för oss liksom för våra förfäder.
29[17] Ni torde alltså bortse från den skrivelse som sänts ut av Haman, Hammedatas son, 30[18] eftersom han, upphovsmannen till allt detta, har blivit upphängd vid Susas stadsport med hela sin familj, snabbt och välförtjänt drabbad av den allsmäktige Gudens dom. 31[19] Låt i stället överallt anslå avskrifter av detta brev, tillåt judarna att utan hinder följa sina egna seder och lagar 32[20] och ge dem verksam hjälp, så att de i nödens stund den trettonde dagen i adar, den tolfte månaden, kan försvara sig mot dem som går till angrepp mot dem denna dag. 33[21] Ty den dagen har Gud, som härskar över allt, förvandlat från en undergångens dag till en glädjedag för sitt utvalda folk. 34[22] Också ni skall därför fira denna dag med stora festligheter som en märkesdag bland era andra minneshögtider, 35[23] så att den både nu och i framtiden blir en tacksägelsefest för vår och alla lojala persers räddning och en erinran om undergång för dem som smider planer mot oss.
36[24] Varje stad eller provins som inte rättar sig efter detta skall utan undantag skoningslöst förhärjas med eld och svärd så att den inte bara blir obeboelig för människor utan också för all framtid skys av vilda djur och fåglar.
837[13] Avskrifter av brevet skall anslås på väl synliga platser i hela riket, och alla judar skall hålla sig beredda till strid mot sina motståndare på ovannämnda dag.«
38[14] Ryttarna gav sig i väg för att snabbt utföra kungens befallning, och förordningen offentliggjordes också i Susa. 39[15] Mordokaj gick ut, klädd i den kungliga skruden. Han bar en krans av guld och ett pannband av purpurfärgat linne, och folket i Susa gladde sig när de såg honom. 40[16] Bland judarna blev det ljus och glädje. 41[17] I varje stad och provins där förordningen anslogs, överallt där anslagen sattes upp, blev det glädje och fröjd bland judarna: de drack och var glada. Många hedningar lät omskära sig och övergick till judendomen på grund av fruktan för judarna.