Den femte plågan: boskapspest
1Herren sade till Mose: »Gå till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 2Om du vägrar och fortsätter att hålla dem kvar 3skall Herren låta en svår pest drabba din boskap på fälten: hästar, åsnor, kameler, kor och får. 4Men Herren skall göra skillnad på Israels boskap och Egyptens; inget av israeliternas djur skall dö. 5Herren har fastställt tiden och sagt att han i morgon skall låta detta ske i landet.« 6Nästa dag gjorde Herren som han hade sagt: all boskap dog för egypterna, men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. 7När farao hörde efter fick han veta att inte ett enda av israeliternas djur hade dött. Men farao var omedgörlig och släppte inte folket.
Den sjätte plågan: bölder
8Herren sade till Mose och Aron: »Ni skall ta händerna fulla med sot från en smältugn, och Mose skall kasta upp det i luften mitt framför farao. 9Sotet skall falla som damm över hela Egypten och variga bölder skall slå upp på människor och boskap i hela landet.« 10Då tog de sot från smältugnen och gick till farao, och Mose kastade upp sotet i luften och variga bölder slog upp på människor och boskap. 11Siarprästerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de hade drabbats av bölder liksom alla andra egypter. 12Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt till Mose.
Den sjunde plågan: hagel
13Herren sade till Mose: »Gå i morgon bitti till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. 14Denna gång skall jag låta mina plågor drabba dig själv och dina hovmän och ditt folk, och då skall du inse att ingen på jorden är som jag. 15Jag kunde redan nu ha lyft min hand och slagit dig och ditt folk med pest, och du hade blivit utplånad från jorden. 16Men jag har skonat dig för att visa dig min makt och för att mitt namn skall bli känt över hela jorden. 17Om du fortsätter att hindra mitt folk och inte släpper dem, 18skall jag i morgon sända en hagelstorm, värre än någon som drabbat Egypten från den dag det grundades till denna dag. 19Låt därför ta in din boskap och allt vad du har ute på fälten. Alla som är kvar utomhus och inte har kommit under tak, både människor och djur, skall träffas av haglet och dö.« 20De av faraos män som tog Herrens ord på allvar förde sina slavar och sin boskap i säkerhet inomhus. 21Men de som inte brydde sig om vad Herren hade sagt lät slavar och boskap bli kvar ute på fälten.
22Då sade Herren till Mose: »Lyft handen mot skyn, så skall haglet falla över hela landet, på människor och djur och allt som växer i Egypten.« 23Och Mose lyfte sin stav mot skyn, och Herren sände åska och hagel, och blixtar slog ner i marken. Så lät Herren hagel regna över Egypten. 24Det haglade, och blixtar flammade mitt i hagelskurarna – ett så våldsamt oväder hade inte drabbat Egypten så länge människor funnits där. 25Överallt i landet slog haglet ner allt som fanns utomhus, både människor och djur; det slog ner alla växter ute på fälten och förstörde alla träd. 26Men i Goshen, där israeliterna bodde, kom det inte något hagel.
27Farao kallade till sig Mose och Aron och sade till dem: »Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt. 28Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av hans åska och hagel. Jag låter er gå. Ni behöver inte bli kvar här längre.« 29Mose svarade: »När jag kommer ut ur staden skall jag lyfta mina händer i bön till Herren. Åskan skall tystna och haglet sluta. Då skall du inse att jorden tillhör Herren. 30Jag vet att du och dina hovmän ännu inte fruktar Herren Gud.« 31Det var lin och korn som slogs ner, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i knopp, 32men vetet och emmern, som mognar senare, blev inte förstörda.
33Mose lämnade farao och gick ut ur staden och lyfte sina händer i bön till Herren. Då slutade det att åska och hagla, och hällregnet upphörde. 34Men när farao såg att regnet och haglet och åskan var över framhärdade han i sin synd och gjorde sig hård, både han och hans hovmän. 35Farao var obeveklig: han släppte inte israeliterna, alldeles som Herren hade sagt genom Mose.
