Domarboken 20

Israeliterna sade: »Berätta hur detta illdåd gick till!« ₄Leviten, mannen till den dödade kvinnan, sade: »Jag kom till Giva i Benjamin med min bihustru för att stanna där över natten. ₅På natten angrep Givas invånare mig och omringade huset. Mig tänkte de döda, och min bihustru våldtog de, så att hon dog. ₆Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände ut delarna till hela Israels område, eftersom ett så avskyvärt nidingsdåd hade begåtts i Israel. ₇Israeliter, nu är ni alla samlade här. Håll rådslag om saken.«

₈Folket reste sig som en man och sade: »Ingen av oss går tillbaka! Ingen vänder hem igen! ₉Med Giva skall vi göra så här: Vi går till anfall, men först drar vi lott. ₁₀I alla Israels stammar tar vi ut tio man av hundra, hundra av tusen, tusen av tio tusen. De skall skaffa proviant åt hären när den kommer för att ge folket i Giva i Benjamin vedergällning för det nidingsdåd de begått i Israel.« ₁₁Och som en man slöt sig alla israeliter samman och gick mot staden, i förbund med varandra.

₁₂Israels stammar sände ut folk till hela Benjamins stam för att säga: »Det är en ogärning, det som har skett hos er. ₁₃Lämna ut skurkarna i Giva, så att vi får döda dem och utrota det onda ur Israel.« Men benjaminiterna vägrade lyssna till sina israelitiska bröder. ₁₄De samlades i Giva från övriga städer för att dra ut i strid mot israeliterna. ₁₅Den dagen kunde Benjamins städer mönstra 26 000 väpnade män. Därtill kom de som bodde i Giva, ₁₆700 vänsterhänta elitsoldater, som alla kunde träffa ett hårstrå med stenen från sin slunga.

₁₇Hos israeliterna mönstrades, benjaminiterna undantagna, 400 000 väpnade män, alla erfarna krigare. ₁₈De bröt nu upp och begav sig till Betel, där de frågade Gud: »Vem av oss skall först dra ut mot benjaminiterna och kämpa mot dem?« Herren svarade: »Juda skall göra det.«

₁₉På morgonen bröt israeliterna upp och slog läger vid Giva. ₂₀De drog ut för att kämpa mot benjaminiterna och ställde upp sig till strid mot dem utanför Giva. ₂₁Från staden ryckte benjaminiterna ut och nedgjorde den dagen 22 000 israeliter. ₂₃Israeliterna begav sig till Betel, där de klagade inför Herren ända till kvällen. De frågade Herren: »Skall vi ännu en gång inlåta oss i strid med vår broder Benjamin?« Och Herren svarade: »Dra ut mot honom!« ₂₂Då repade den israelitiska hären mod och ställde upp sig till strid på samma ställe som första dagen. ₂₄När israeliterna nästa dag mötte benjaminiterna ₂₅ryckte benjaminiterna även denna gång ut från Giva och nedgjorde ytterligare 18 000 israeliter, alla väpnade män. ₂₆Alla israeliter, hela hären, begav sig till Betel, där de satt inför Herren och klagade. Den dagen fastade de ända till kvällen, och de offrade brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren, ₂₇och de rådfrågade Herren. På den tiden stod Guds förbundsark där, ₂₈och Pinechas, som var son till Elasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren. De frågade: »Skall vi ännu en gång anfalla vår broder Benjamin, eller skall vi låta bli?« Herren svarade: »Dra ut! I morgon ger jag honom i ert våld.«

₂₉Israeliterna lade folk i bakhåll runt Giva, ₃₀och den tredje dagen drog de ut mot benjaminiterna. Liksom de tidigare gångerna ställde de upp sig utanför Giva. ₃₁Benjaminiterna ryckte ut mot hären men lockades att dra sig bort från staden. Liksom tidigare högg de till en början ner en del av hären på vägarna som löpte över fälten, den ena till Betel och den andra till Givon. Ett trettiotal israeliter stupade.

₃₂Benjaminiterna sade: »Vi har slagit dem den här gången också.« Men israeliterna sade: »Låt oss fly, så att vi lockar dem bort från staden och ut på vägarna.« ₃₃Och israeliterna drog sig tillbaka och ställde upp sig i Baal Tamar, medan de som låg i bakhåll strömmade fram ur sina gömställen väster om Giva. ₃₄Det var 10 000 elitsoldater från hela Israel som ryckte fram mot Giva, och striden blev hård. Benjaminiterna förstod inte att olyckan var över dem. ₃₅Herren lät Benjamin lida nederlag mot Israel, och denna dag nedgjorde israeliterna 25 100 benjaminiter, alla väpnade män. ₃₆Då insåg benjaminiterna att de var slagna.

Israeliterna vek undan för Benjamin, eftersom de litade på sitt bakhåll vid Giva. ₃₇De som legat i bakhåll gjorde en snabb attack mot Giva, de föll in i staden och högg ner folket. ₃₈Israeliterna hade kommit överens med bakhållsstyrkan att den skulle låta rök stiga upp från staden som en signal. ₃₉När israeliterna gjorde helt om i striden högg benjaminiterna till en början ner ett trettiotal av dem. »Vi har slagit dem nu som i den förra striden«, sade de. ₄₀Men signalen, en rökpelare, började höja sig över staden, och när benjaminiterna vände sig om såg de hela staden stå i lågor.

₄₁Nu gjorde israeliterna helt om igen, och benjaminiterna greps av skräck, de förstod att olyckan kommit över dem. ₄₂De tog till flykten för israeliterna i riktning mot öknen. Men de undkom ändå inte striden, för nu var männen som varit i staden där och nedgjorde dem. ₄₃De krossade benjaminiterna. De förföljde dem utan uppehåll och hann upp dem vid en punkt öster om Giva. ₄₄Av benjaminiterna stupade 18 000 man, alla tappra krigare. ₄₅De hade vänt om och flytt ut i öknen mot Rimmonklippan. På vägarna fick israeliterna en efterskörd på 5 000 man. De förföljde dem ända till Gidom, där de slog 2 000 man till. ₄₆Av benjaminiterna stupade denna dag 25 000 väpnade män, alla tappra krigare. ₄₇Men 600 man som flytt ut i öknen till Rimmonklippan blev kvar där i fyra månader.

₄₈Israeliterna vände sig nu mot folket i Benjamin. De högg ner allt som kom i deras väg, folket i städerna och boskapen. Och de brände alla städer de kom till.