Judit 13

₄När nu alla hade gått sin väg och ingen, vare sig hög eller låg, fanns kvar i sovgemaket ställde sig Judit vid Holofernes säng och bad tyst: »Herre, all krafts Gud, ge i denna stund ditt stöd till det mina händer skall göra, så att Jerusalem blir förhärligat. ₅Ty nu är ögonblicket inne att komma ditt eget folk till hjälp och att låta mitt ingripande bli ett förkrossande slag för fienderna, som har angripit oss.« ₆Sedan gick hon fram till sängstolpen vid Holofernes huvud och tog ner hans svärd från den. ₇Hon gick tätt intill sängen, tog tag i hans hår och sade: »Herre, Israels Gud, gör mig nu stark!« ₈Så högg hon till av all kraft mot hans hals två gånger och skilde huvudet från kroppen. ₉Hon rullade ner liket från bädden och lossade sängomhänget från stolparna. Strax därefter gick hon ut och gav Holofernes huvud åt sin slavinna, ₁₀som stoppade det i matpåsen. De båda kvinnorna gav sig sedan i väg tillsammans som de brukade när de skulle be, men när de hade gått igenom lägret tog de en omväg runt ravinen, gick uppför berget mot Baityloua och kom fram till stadsporten.

₁₁Redan på långt håll ropade Judit till dem som höll vakt vid porten: »Öppna! Öppna porten! Gud, vår Gud, är med oss. Än gör han storverk i Israel och visar fienden sin makt – han har gjort det i dag.« ₁₂När männen i staden hörde hennes röst skyndade de ner till stadsporten och sammankallade stadens äldste. ₁₃Alla kom springande, hög och låg: det verkade alldeles otroligt att hon var tillbaka. De öppnade porten och släppte in de båda kvinnorna, gjorde upp eld för att få ljus och samlades omkring dem. ₁₄Då sade Judit med hög röst: »Lova Gud, sjung hans lov! Lova Gud, som inte har upphört med sin barmhärtighet mot Israels folk utan i natt har låtit våra fiender krossas av min hand.« ₁₅Så tog hon fram huvudet ur påsen, visade upp det och sade: »Detta är Holofernes huvud, han som var överbefälhavare för Assurs armé, och här är omhänget till sängen där han låg i sitt rus. Herren har dräpt honom med hjälp av en kvinnas hand! ₁₆Och så sant Herren lever, han som har skyddat mig på den väg jag har gått: det var mitt yttre som lurade mannen i fördärvet, men han begick inte någon synd med mig som kunnat fläcka och vanära mig.«

₁₇Folket greps av förundran, föll ner för att hylla Gud och bad samfällt: »Välsignad är du, vår Gud, som i dag har tillintetgjort ditt folks fiender.« ₁₈Och Ussia sade till Judit: »Välsignad är du, min dotter, av Gud den Högste mer än alla kvinnor på jorden, och välsignad är Herren Gud, himlens och jordens skapare, som ledde dig när du högg huvudet av våra fienders hövding. ₁₉Din förtröstan kommer för all framtid att bevaras i människors hjärtan, så länge de kommer ihåg vad Gud förmår. ₂₀Måtte Gud låta dig få evig ära av detta och skänka dig lycka för att du vågade livet när vårt folk var i nöd och värjde oss mot undergången; du har följt den rätta vägen inför vår Gud.« Och allt folket sade: »Amen, amen.«