1Så sjöng Judit:Stäm upp en sång till min Gud till tamburiner,
lovsjung Herren till cymbaler,
låt psalmen klinga till hans pris,
ära och åkalla hans namn.
2Ty Herren är den Gud som avgör striden;
in i sitt läger räddade han mig,
in till folket, undan mina förföljare.
3Assyrierna kom från bergen i norr,
deras kämpar kom i myriader;
deras skaror fyllde bäckravinerna,
och deras ryttare täckte höjderna.
4De hotade att bränna mitt land,
att hugga ner mina unga män,
att krossa mina späda barn mot marken,
att göra mina småbarn till krigsbyte
och att ta mina unga kvinnor som fångar.
5Herren, allhärskaren, förgjorde dem
med hjälp av en kvinnas hand.
6Ty deras hövding fälldes inte av unga hjältar,
det var inte titaner som dräpte honom,
inte väldiga jättar som anföll honom –
nej, Judit, Meraris dotter,
betvang honom med sin skönhet.
7Hon lade av sin änkedräkt
för att vinna ära åt det plågade Israel;
hon smorde sitt ansikte med doftande salva,
8band en turban om sitt hår
och valde ut en linnedräkt att dåra honom med.
9Hennes sandal drog till sig hans blick,
och hennes skönhet fångade hans sinne –
och svärdet gick genom hans hals.
10Perser darrade för hennes djärvhet,
och meder förfärades av hennes mod.
11Då hördes stridsrop från mitt förödmjukade folk,
och de fylldes av skräck,
rop från mitt svaga folk, och de greps av fasa;
ropen skallade, och de tog till flykten.
12Söner av unga mödrar genomborrade dem
och stack ner dem som förrymda slavar:
de förintades av Herrens, min Guds, här.
13Jag vill sjunga en ny sång till min Guds ära.
Herre, stor och härlig är du,
underbar och oövervinnelig i din kraft.
14Dig må hela din skapelse tjäna,
ty på ditt ord blev allting till,
du sände ut din ande att bygga det.
Ingen kan stå emot när du befaller;
15bergens fästen skakar, haven rörs upp
och klippor smälter som vax inför dig.
Men mot dem som fruktar dig är du barmhärtig.
16Ty ringa är alla välluktande offer,
allt fett som förbränns åt dig är föga värt,
men stor i alla tider är den som fruktar Herren.
17Ve de hedningar som reser sig mot mitt folk!
Herren, allhärskaren, skall straffa dem på domens dag.
Han skall överlämna deras kroppar åt eld och maskar,
och de skall skrika av smärta i evighet.
18När de kom till Jerusalem föll de ner inför Gud, och sedan folket hade renat sig bar de fram sina brännoffer, frivilliga offer och gåvor. 19Alla Holofernes tillhörigheter som folket hade tilldelat Judit gav hon till templet. Också sängomhänget som hon själv hade tagit ur hans sovgemak gav hon som en tackgåva åt Gud. 20I tre månader höll folket fest framför templet i Jerusalem, och Judit var med dem.
Judits ålderdom och död
21Därefter bröt de upp, och var och en begav sig hem till sitt. Också Judit återvände till Baityloua. Hon hade kvar sin egendom, och under hela sin livstid var hon högt ansedd i hela landet. 22Många ville gifta sig med henne, men ingen man fick röra henne så länge hon levde, alltsedan den dag hennes man Manasse dog och förenades med sina fäder. 23Hon åldrades i sin mans hus och nådde den höga åldern av 105 år. Sin slavinna gav hon fri. Hon dog i Baityloua och blev begravd i sin man Manasses gravkammare, 24och Israels folk sörjde henne i sju dagar. Innan hon dog hade hon fördelat sin egendom bland sin man Manasses anhöriga och sina egna närmaste släktingar. 25Och så länge Judit levde och ännu långt efter hennes död fanns det ingen som kunde skrämma Israels folk.
