Jeremia 10

₂Så säger Herren:

Ta inte efter andra folk,

bli inte skrämda av tecknen på himlen,

som skrämmer de andra folken.

₃De gudar folken skräms av är tomhet,

stockar man huggit i skogen.

Hantverkare har yxat till dem

₄och prytt dem med silver och guld.

De måste fästas med hammare och spik

för att inte ramla omkull.

₅De liknar fågelskrämmor på ett gurkfält,

de kan inte tala,

de måste bäras, de kan inte gå.

Frukta dem inte,

de kan inte göra något ont –

och något gott kan de heller inte göra.

₆Ingen är som du, Herre,

du är stor, stort och mäktigt är ditt namn.

₇Vem måste inte frukta dig, folkens konung,

ty fruktan tillkommer dig.

Bland folkens alla visa,

bland alla deras kungar

finns ingen som du.

₈Alla är de enfaldiga dårar,

fostrade av tomheter – idel trä,

₉hamrat silver, skeppat från Tarshish,

och guld från Ufas,

alltihop ett verk av snickare och guldsmeder,

skrudat i violett och purpurrött,

tillverkat av konstförfarna män.

₁₀Men Herren är en verklig Gud,

en levande Gud, en evig konung.

För hans vrede bävar jorden,

folken uthärdar inte hans raseri.

₁₂Han har gjort världen med sin kraft,

grundat jorden med sin visdom

och med sin klokhet spänt upp himlen.

₁₃När hans stämma ljuder brusar himlens vatten,

han får regnmoln att stiga vid världens ände,

han låter blixtar ljunga och regnet falla

och sänder ut vindar från sina förråd.

₁₄Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting,

guldsmeden har svikits av sin gudabild:

hans beläten är bländverk,

det finns inget liv i dem.

₁₅De är tomhet, löjeväckande ting.

I hemsökelsens stund förintas de.

₁₆Sådan är inte han, Jakobs andel,

ty det är han som har skapat allt,

och Israel är hans egen stam,

Herren Sebaot är hans namn.

₁₇Tag era bylten! Bort ur landet,

ni som bor i en belägrad stad!

₁₈Ty så säger Herren:

Denna gång slungar jag i väg

dem som bor i landet.

Jag skall ta itu med dem

och krama musten ur dem.

₁₉Ve mig, jag är krossad,

mitt sår kan inte läkas.

Och jag trodde att detta

var en plåga jag kunde bära.

₂₀Mitt tält är förstört,

alla mina tältlinor avslitna.

Mina barn har lämnat mig,

de finns inte mer.

Ingen finns kvar att resa mitt tält

och spänna upp mina tältdukar.

₂₁Herdarna var enfaldiga,

de sökte inte Herren.

Därför har de misslyckats

och hela deras hjord är skingrad.

₂₂Något hörs. Det kommer närmare!

Ett väldigt dån från landet i norr.

Judas städer skall läggas öde,

de skall bli tillhåll för schakaler.

₂₃Jag vet, Herre, att människan

inte bestämmer över sin väg,

att vandraren själv inte styr sina steg.

₂₄Tukta oss, Herre, men med rättvisa,

inte i vredesmod, så att du förgör oss.

₂₅Töm din vrede över de andra folken,

de som inte känner dig,

över de stammar

som inte åkallar dig,

ty de har slukat Jakob och förintat honom,

lagt hela landet öde.