1Prästen Pashchur, Immers son, som var överuppsyningsman i Herrens hus, hörde Jeremia uttala denna profetia. 2Då lät han prygla profeten Jeremia och sätta honom i stocken vid Övre Benjaminporten in till Herrens hus. 3När Pashchur dagen därpå befriade honom ur stocken sade Jeremia till honom: »Herren kallar dig inte Pashchur utan Magor Missaviv, Skräck från alla håll. 4Ty så säger Herren: Jag skall göra dig till en skräck för dig själv och för alla dina vänner. Du skall med egna ögon se dem falla för sina fienders svärd. Hela Juda skall jag ge i den babyloniske kungens våld, och han skall deportera dem till Babylon och döda dem med svärd. 5Denna stads alla rikedomar, all egendom och alla dyrbarheter, Juda kungars alla skatter, skall jag ge i fiendernas våld. De skall ta det som byte och föra det till Babylon. 6Och du själv, Pashchur, och alla som bor i ditt hus skall föras bort i fångenskap. Till Babylon skall du komma; där skall du dö och där skall du begravas, du och alla dina vänner för vilka du har profeterat dina lögner.«
Profetens klagan
7Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.
Du blev mig för stark, du fick övertaget.
Jag har blivit till ständigt åtlöje,
alla gör narr av mig.
8Ty varje gång jag talar måste jag ropa,
måste jag skrika: »Våld och förtryck!«
Ja, mig har Herrens ord
vållat ständigt spott och spe.
9Men tänker jag: »Jag bryr mig inte om honom,
aldrig mer skall jag tala i hans namn«,
då blir det i mitt bröst som brann där en eld,
instängd i mitt innersta.
Jag försöker stå emot
men förmår det inte.
10Ja, jag hör folkhopen viska:
»Skräck från alla håll!
Ange honom! Vi skall ange honom!«
Alla som stod mig nära
väntar nu på mitt fall:
»Kanske låter han lura sig,
så att vi får övertaget
och kan ta hämnd på honom.«
11Men Herren står på min sida,
stark och fruktansvärd.
Därför skall mina förföljare snava,
de skall komma till korta
och stå där med skam,
de skall inte ha framgång –
en smälek som aldrig skall glömmas.
12Herre Sebaot, du som prövar rättvist,
du som rannsakar njurar och hjärtan,
låt mig få se dig ta hämnd på dem,
ty dig har jag anförtrott min sak.
13Sjung till Herrens ära!
Prisa Herren!
Ty han räddar den fattige
ur nidingars våld.
14Förbannad den dag då jag föddes!
Olycksaliga dag då min mor gav mig livet!
15Förbannad den man
som kom med bud till min far:
»Du har fått en son!«
och gjorde honom glad.
16Må det gå den mannen som det gick de städer
som Herren ödelade utan förskoning.
Låt honom höra klagoskrik om morgonen
och stridsrop mitt på dagen,
17för att han inte dräpte mig i moderlivet,
så att min mor fick bli min grav
och hennes livmoder havande för alltid.
18Varför måste jag lämna moderlivet
för att möta elände och sorg
och sluta mina dagar i skam?
