1När den tiden kommer, säger Herren, skall Juda kungars ben och dess stormäns ben, prästernas och profeternas ben och alla Jerusalems invånares ben hämtas fram ur gravarna 2och spridas ut under solen, månen och himlens hela härskara, som de älskat och tjänat och följt, som de vänt sig till och dyrkat. De skall inte samlas ihop och begravas, de skall bli till gödsel på marken. 3Alla överlevande, de som blir kvar av detta onda släkte på alla de platser dit jag fördrivit dem, skall föredra döden framför livet, säger Herren Sebaot.
Avfall och dom
4Du skall säga till dem:
Så säger Herren:
Om någon faller, reser han sig igen.
Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka.
5Men detta avfälliga folk –
varför framhärdar de?
De håller fast vid sitt svek,
de vägrar att vända tillbaka.
6Jag har lyssnat och hört efter:
de talar inte sanning.
Ingen ångrar sin ondska
och säger: »Vad har jag gjort!«
De rusar alla blint i väg
som hästen spränger fram i striden.
7Till och med hägern i skyn
vet sin bestämda tid,
turturduvan och svalan
vet när de skall återvända.
Men mitt folk känner inte till
vad Herren kräver.
8Hur kan ni säga: »Vi är visa,
hos oss finns Herrens lag.«
Ja, men förgäves har pennan präntat,
förgäves skrivarna!
9De visa står där med skam,
skräckslagna fångas de i snaran.
De har förkastat Herrens ord
– vad är det för slags vishet?
10Därför skall jag ge deras hustrur åt andra
och deras åkrar åt erövrare.
Alla, hög som låg,
vill girigt roffa åt sig.
Alla, profet som präst,
handlar svekfullt.
11De botar skadan hos mitt folk,
men bara på ytan.
De säger »Allt är väl, allt är väl!«
men allt är inte väl.
12De handlar skamligt och avskyvärt –
ändå känner de ingen skam,
har inte vett att blygas.
Därför skall de falla bland de fallna.
De skall störta till marken
i hemsökelsens stund,
säger Herren.
13När jag vill skörda dem, säger Herren,
bär vinstocken inga druvor,
fikonträdet ingen frukt,
bladen har vissnat.
14Varför sitter vi här?
Låt oss samlas i de befästa städerna
och möta vår undergång där!
Herren, vår Gud, låter oss gå under,
han ger oss förgiftat vatten att dricka,
ty vi har syndat mot Herren.
15Vi hoppas på fred och välgång
men lyckan uteblir,
vi hoppas på en tid av läkedom
men möter skräck.
16Från Dan hörs hans hästar gnägga,
när hans hingstar frustar
darrar hela landet.
De kommer, de slukar
landet och allt vad där finns,
städerna och alla som bor i dem.
17Se, jag sänder ormar mot er,
giftiga ormar,
som ingen besvärjelse hjälper mot.
De skall bita er, säger Herren.
Profetens klagan över folkets ondska
18Obotlig är min smärta,
mitt hjärta är tungt.
19Hör hur mitt arma folk
ropar från fjärran land:
»Är inte Herren på Sion?
Är inte Konungen där?«
Varför väckte de min vrede med sina bildstoder,
med sina främmande beläten?
20Skörden är över, sommaren förbi,
men vi blev inte räddade.
21Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
22Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren
hos mitt arma folk?
