Job 17

₁Min livskraft är bruten,

mina dagar är till ända,

graven väntar mig.

₂Belackare omger mig,

deras fientlighet är allt jag ser.

₃Lägg min pant i förvar hos dig,

någon annan säkerhet har jag inte.

₄Du har stängt dem ute från vett och förnuft,

därför skall du inte låta dem triumfera.

₅Om någon förråder vänner för pengar

får barnen lida för vad han gjort.

₆Gud har gjort mig till en visa för hela världen,

jag har blivit en som man spottar i ansiktet.

₇Sorgen har gjort mig skumögd,

min kropp är bara en skugga.

₈Detta får de rättrådiga att rysa,

den dygdige upprörs över den gudlöse.

₉Den rättfärdige håller sig till sin väg,

den som har rena händer får ny styrka.

₁₀Men fortsätt ni bara, allesammans!

Jag finner ändå ingen klok bland er.

₁₁Min tid är till ända,

mina planer omintetgjorda,

alla mina önskningar.

₁₂Man vill kalla natten för dag,

man säger att mörkret viker för ljuset.

₁₃Finns det något hopp?

Dödsriket blir mitt hem,

jag bäddar åt mig i mörkret,

₁₄jag kallar graven »min far«

och maskarna »mor« och »syster«.

₁₅Vad har jag då för hopp,

vem kan skönja någon lycka för mig?

₁₆Går hopp och lycka med mig till dödsriket,

skall de följa mig ner i mullen?