Jobs svar på Sofars andra tal
1Job sade:
2Lyssna nu på vad jag säger,
unna mig den trösten.
3Ha tålamod medan jag talar,
när jag slutat kan ni håna mig igen.
4Men jag riktar inte min klagan mot människor,
nog har jag skäl att vara otålig.
5Se på mig, ni kommer att förfäras
och lägga handen för munnen.
6Jag blir rädd när jag tänker på detta,
jag skakar i hela kroppen:
7Varför får de onda leva?
Med åldern blir de bara mäktigare.
8Deras barn lever trygga hos dem,
de får se sina efterkommande växa upp.
9I deras hus har man ingenting att frukta,
Guds gissel träffar inte dem.
10Deras tjurar betäcker lyckosamt,
och korna kalvar i rättan tid.
11Deras barn släpps lösa som lamm på ängen,
ungarna skuttar av glädje.
12De sjunger till lyra och tamburin
och festar till flöjters ljud.
13De slutar sina dagar i lycka
och stiger smärtfritt ner i dödsriket.
14Det är de som säger till Gud: »Låt oss vara!
Vi vill inte veta av dina vägar.
15Vem är den Väldige, varför skulle vi dyrka honom?
Vad tjänar vi på att bönfalla honom?«
16De tar ju lyckan i egna händer,
de gör upp planer utan att bry sig om Gud.
17Hur ofta slocknar de ondas ljus?
Får de någonsin sitt straff?
Hur ofta får de sin del av Guds vredes slag?
18Om de ändå blev som halmstrån för vinden,
agnar som stormen för bort!
19Kanske sparar Gud olyckan åt hans barn?
Han borde själv få ett straff som känns,
20uppleva sin egen undergång
och dricka den Väldiges vrede.
21Vad rör hans efterlevande honom,
när hans utmätta tid är till ända?
22Kan någon undervisa Gud,
han som är domare över de höga?
23Den ene dör med sin kraft i behåll,
obekymrad och trygg.
24Hans pung är stinn av sin mjölk,
hans kropp har saven kvar.
25Den andre dör förgrämd,
utan att ha smakat någon lycka.
26Båda två läggs i mullen
och täcks av maskar.
27Jag vet vad ni tänker,
hur ni tror ni skall snärja mig.
28Ni säger: »Var är nu stormannens hus,
var är de ondas boningar?«
29Fråga bara dem som går vägen förbi
och lägg märke till deras vittnesbörd:
30På olyckans dag blir den onde skonad,
han räddas på vredens dag.
31Vem ställer honom till svars för hur han levat,
vem straffar honom för vad han gjort?
32Han blir buren till graven,
man håller vakt vid hans grift,
33han vilar mjukt i dalens mull.
Alla vill följa i hans spår,
otaliga har gått före honom.
34Hur kan ni komma med er tomma tröst?
Era svar skorrar bara falskt.
