Josua 22

₇Åt ena hälften av Manasses stam hade Mose gett land i Bashan, medan Josua gett den andra hälften land tillsammans med deras bröder på andra sidan Jordan, den västra sidan. När nu Josua lät dem vända hem och välsignade dem ₈sade han: »Nu kan ni återvända hem med rika skatter och boskap i mängd, med silver och guld, koppar och järn och med kläder i överflöd. Bytet ni tagit från fienden skall ni dela med era bröder.« ₉Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam vände så tillbaka. De lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan för att bege sig till Gilead, det land som var deras egendom och som de hade tagit i besittning, så som Herren hade befallt genom Mose.

₁₀När rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam kom till Gelilot vid Jordan i Kanaan byggde de ett altare där, invid Jordan, ett väldigt altare. ₁₁Men israeliterna fick höra att rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam hade byggt ett altare vid Gelilot vid Jordan mitt emot Kanaan, israeliternas område, ₁₂och så fort israeliterna hörde det samlades hela menigheten i Shilo för att gå ut i strid mot dem.

₁₃Israeliterna skickade Pinechas, prästen Elasars son, till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i Gilead. ₁₄Med honom följde tio ledare, en ledare från var och en av Israels stammar, var och en av dem sin familjs överhuvud i Israels ätter. ₁₅De kom till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i Gilead och sade till dem: ₁₆»Så säger Herrens menighet: Vad är detta för en trolöshet mot Israels Gud? Här vänder ni er i dag bort från Herren genom att bygga er ett altare, ni sätter er upp mot Herren. ₁₇Är det inte nog med den skuld som vi ådrog oss vid Pegor och som vi inte har renats från ännu i denna dag? För den skull drabbade hemsökelsen Herrens menighet, ₁₈och ändå vänder ni er nu bort från Herren. Men sätter ni er upp mot Herren i dag, kommer han att vredgas på Israels hela menighet i morgon. ₁₉Om det land som är er egendom är orent, kom då över till det land som är Herrens egendom och där Herrens boning har sin plats, och bosätt er bland oss. Men sätt er inte upp mot Herren och blanda inte in oss genom att bygga er ett annat altare än Herrens, vår Guds. ₂₀Vreden drabbade ju hela den israelitiska menigheten när Akan, Serachs son, hade förgripit sig på det som var vigt åt förintelse. Det var inte bara han som miste livet för den synd han begått.«

₂₁Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam svarade de israelitiska ätternas överhuvuden: ₂₂»Gud, Herren Gud, ja, Gud, Herren Gud, vet det, och Israel skall veta det: Må Herren vägra oss sin hjälp i dag, om det var för att sätta oss upp mot honom och visa oss trolösa ₂₃och vända oss bort från Herren som vi byggde oss ett altare! Må Herren själv straffa oss, om det var för att offra brännoffer och matoffer och frambära gemenskapsoffer där! ₂₄Nej, det var för att vi befarade att era söner en gång skulle kunna säga till våra söner: Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? ₂₅Herren har satt Jordan som gräns mellan oss och er, rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren. – Då skulle era söner kunna få våra söner att sluta frukta Herren. ₂₆Därför tänkte vi: Låt oss bygga ett altare, inte för brännoffer och slaktoffer ₂₇utan som ett vittne för oss och er och våra efterkommande, ett vittne om att vi gör tjänst inför Herren med våra brännoffer, slaktoffer och gemenskapsoffer, så att inte era söner en gång skall kunna säga till våra söner: Ni har ingen del i Herren. – ₂₈Vi tänkte: Om de en gång säger något sådant till oss och våra efterkommande, då svarar vi: Se på den avbild av Herrens altare som våra fäder gjorde, inte för brännoffer och slaktoffer utan som ett vittne för oss och er. ₂₉Aldrig att vi skulle sätta oss upp mot Herren och nu vända oss bort från honom genom att bygga ett altare för brännoffer, matoffer och slaktoffer, ett annat än Herrens, vår Guds, altare som står framför hans boning!«

₃₀När prästen Pinechas och de som var med honom, menighetens ledare och de israelitiska ätternas överhuvuden, hörde vad rubeniterna, gaditerna och manassiterna hade att säga, godtog de förklaringen. ₃₁Och Pinechas, prästen Elasars son, sade till rubeniterna, gaditerna och manassiterna: »Nu vet vi att Herren är mitt ibland oss, ty ni har inte begått någon sådan trolöshet mot Herren, och därmed har ni räddat Israel undan Herrens straff.«

₃₂Pinechas, prästen Elasars son, och ledarna återvände från rubeniterna och gaditerna i Gilead till israeliterna i Kanaan och berättade vad som hänt, ₃₃och israeliterna godtog förklaringen. De prisade Gud och hade inte längre en tanke på att gå ut i strid mot rubeniter och gaditer och ödelägga landet där de bodde. ₃₄Rubeniterna och gaditerna kallade altaret Vittnesaltaret, »ty«, sade de, »det är ett vittne för oss att Herren är Gud«.