Nineves fall
1Den övermäktige tågar upp emot dig.
Bemanna dina skansar och spana mot vägen.
Spänn om dig bältet, båda upp all din kraft.
2Ty Herren återställer Jakobs storhet
liksom Israels storhet.
Våldsmän har härjat dem
och ödelagt deras vingårdar.
3Krigarnas sköldar glänser röda,
hans kämpar är klädda i purpur.
Det flammar som eld i vagnarnas stål
när de ordnas till strid,
och hästarna skälver av iver.
4På gatorna stormar vagnarna fram,
jagar i kapp över torgen.
De lyser som facklor,
som blixtar far de förbi.
5Han kallar på sina hjältar –
de snubblar i sin iver.
De rusar bort mot muren,
och stormtaket reses.
6Portarna mot floden öppnas,
och templet störtar samman.
7Den Höga ställs fram och blottas.
Hennes tjänarinnor förs bort,
klagande som duvor,
de slår sig för bröstet i sorg.
8Nineve är som en damm
vars vatten strömmar ut.
»Stanna! Stanna!«
Nej, ingen vänder tillbaka.
9Hugg för er av silvret,
hugg för er av guldet!
Här finns omätliga skatter,
dyrbarheter i överflöd!
10Allt är skövlat, fördärvat, förött.
Hjärtat dras samman och knäna darrar,
kroppen skälver, alla ansikten vitnar.
11Var är nu lejonkulan
där de unga lejonen höll till,
där lejonet gick ut och in
och ungarna var trygga?
12Lejonet rev vad hans ungar behövde,
bytet ströp han åt sina honor.
Han fyllde sina hålor med rov,
sina kulor med rivet byte.
13Nu vänder jag mig mot dig, säger Herren Sebaot.
Din rikedom skall gå upp i rök,
dina unga lejon bli svärdets föda.
Allt vad du rövat skall jag utplåna,
och jag skall tysta dina sändebud för alltid.
