Tobit 8

₄När de andra hade gått ut ur kammaren och stängt dörren steg Tobias upp ur sängen och sade: »Kom, min syster, låt oss anropa vår Herre och be att han förbarmar sig över oss och skyddar oss.« ₅Hon steg upp, och de anropade Gud och bad honom om beskydd. Tobias sade: »Välsignad är du, våra fäders Gud, välsignat ditt namn genom alla släktled i evighet. Må himlarna och hela din skapelse prisa dig. ₆Du skapade Adam, och till hans hjälp och stöd skapade du Eva, hans hustru, och från dem båda kom människosläktet. Du sade: Det är inte bra att mannen är ensam, vi skall ge honom en like till hjälp. ₇Du vet, Herre, att det inte är av otuktigt begär som jag äktar denna min syster. Nej, jag ber dig uppriktigt, Herre, att visa godhet mot mig och henne, så att vi får åldras tillsammans och blir välsignade med barn.« ₈Och tillsammans sade de: »Amen, amen.« ₉Sedan gick de till sängs för natten.

Men Raguel kallade på sina slavar och gick ut med dem och grävde en grav, ₁₀ty han tänkte: »Annars blir vi hånade och skymfade för att Tobias har dött.« ₁₁När graven var färdiggrävd gick Raguel hem, kallade på sin hustru ₁₂och sade: »Skicka en tjänsteflicka att gå in och se efter om han lever. Så kan vi begrava honom om han är död, och ingen behöver få veta det.« ₁₃De sade åt tjänsteflickan att gå in, tände en lampa och öppnade dörren. När hon kom in såg hon dem ligga och sova tillsammans, ₁₄och hon gick ut och talade om att han levde och att allt var väl. ₁₅Då prisade Raguel himlens Gud: »Välsignad är du, Gud, jag prisar dig av fullaste hjärta. Må du prisas av dina heliga och alla dina skapade verk, må alla dina änglar och utvalda prisa dig i all evighet. ₁₆Välsignad är du som har gett mig glädje, som inte lät mina farhågor besannas utan har visat oss din stora barmhärtighet. ₁₇Välsignad är du som har förbarmat dig över dessa två, som är sina föräldrars enda barn. Var barmhärtig mot dem, härskare, och ge dem skydd, låt glädje och barmhärtighet fylla deras liv till slutet.«

₁₈Sedan sade Raguel åt sina slavar att skotta igen graven innan det blev ljust. ₁₉Han sade åt sin hustru att baka mycket bröd. Själv gick han ut till kreaturen och hämtade två kor och fyra baggar, och han sade till om att djuren skulle slaktas. ₂₀Så kallade han på Tobias, svor en ed och sade: »Under fjorton dagars tid får du inte lämna mitt hus. Du skall stanna här hos mig, äta och dricka och trösta min olycksdrabbade dotter. ₂₁Av all min egendom skall du redan nu ta med dig hälften, när du lyckligt och väl reser hem till din far. Den andra hälften får ni när jag och min hustru dör. Känn dig trygg, min pojke: i mig har du en far och i Edna en mor, och vi står vid din och din systers sida från denna stund och för all framtid. Känn dig trygg, min pojke.«