Salomos synd väcker Herrens vrede
1Kung Salomo hade många utländska kvinnor som han älskade, förutom faraos dotter kvinnor från Moab, Ammon, Edom, Sidon och hettiternas land. 2De tillhörde folk om vilka Herren hade sagt till israeliterna: »Ni skall inte beblanda er med dem; då förleder de er till att dyrka sina gudar.« Det var sådana kvinnor Salomo höll sig till och älskade. 3Han hade sjuhundra hustrur med furstlig rang och trehundra bihustrur, och hans kvinnor förledde honom till avfall. 4På hans ålderdom förledde hans hustrur honom till att dyrka andra gudar, och han höll sig inte längre av hela sitt hjärta till Herren, sin Gud, så som hans far David hade gjort. 5Han tillbad Astarte, fenikiernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vidrighet. 6Så gjorde Salomo det som var ont i Herrens ögon och höll sig inte troget till Herren, som hans far David hade gjort. 7Salomo inrättade en offerplats åt Kemosh, moabiternas vidrighet, på berget öster om Jerusalem och åt Milkom, ammoniternas vidrighet. 8Likadant gjorde han för alla sina utländska kvinnor, och de fick tända offereld och frambära offer åt sina gudar.
9Men Herren vredgades på Salomo för att han hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom 10och varnat honom just för att dyrka andra gudar; ändå hade han inte rättat sig efter vad Herren befallt. 11Och Herren sade till Salomo: »Eftersom du var medveten om detta men inte höll förbundet med mig och de befallningar jag gett dig, skall jag rycka ifrån dig kungariket och ge det åt en av dina underlydande. 12För din far Davids skull vill jag dock inte göra detta under din livstid. I stället skall jag rycka kungariket från din son. 13Men inte hela riket: en stam skall jag lämna åt honom för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad jag har utvalt.«
14Herren gav Salomo en fiende i edomén Hadad; han tillhörde kungaätten i Edom. 15David hade anställt blodbad bland edomeerna: då hans överbefälhavare Joav drog ut för att begrava några som stupat dödade han allt av mankön i Edom. 16I sex månader stannade han med den israelitiska hären, till dess han hade utrotat allt av mankön i Edom. 17Men Hadad, som då var en liten pojke, hade flytt ner mot Egypten tillsammans med några edomeer som varit i tjänst hos hans far. 18De bröt upp från Midjan och kom till Paran; de tog med sig några män därifrån och fortsatte till Egypten, till farao, den egyptiske kungen. Denne gav Hadad ett hus, sörjde för hans uppehälle och skänkte honom ett landområde. 19Farao kom att uppskatta Hadad så mycket att han gav honom sin svägerska, drottning Tachpenes syster, till hustru. 20Och Tachpenes syster födde sonen Genuvat åt honom. När Genuvat blivit avvand lät Tachpenes honom bo i faraos palats, och där levde han sedan bland faraos söner.
21Då Hadad i Egypten fick höra att David gått till vila hos sina fäder och att överbefälhavaren Joav var död bad han farao att få återvända till sitt eget land. 22Farao sade: »Vad är det du saknar här hos mig, eftersom du vill hem igen?« – »Ingenting«, svarade Hadad, »men låt mig gå ändå.«
23Gud gav Salomo ännu en fiende. Det var Reson, Eljadas son. Han hade flytt från sin herre, kung Hadadeser av Sova, 24och samlat en del folk kring sig till en strövkår som han var ledare för. Det var när David dräpte arameerna. De drog till Damaskus, där de slog sig ner och gjorde Reson till kung. 25Under hela Salomos tid hade israeliterna en fiende i honom – detta utöver allt det onda som de fick utstå från Hadad. Reson hatade Israel och var kung över Aram.
Guds löfte till Jerobeam
26Jerobeam, Nevats son, var av Efraims stam och kom från Sereda. Hans mor hette Serua och var änka. Jerobeam var i tjänst hos Salomo men reste sig mot honom. 27Bakgrunden var denna: Salomo höll på att bygga Millo för att fylla en lucka i befästningsverken kring sin far Davids stad. 28Jerobeam var en dugande ung man, och Salomo, som sett honom i arbete, satte honom att övervaka de dagsverken som åvilade Josefs ätt.
29En dag då Jerobeam var på väg ut från Jerusalem kom profeten Achia från Shilo emot honom, klädd i en ny mantel. Det fanns ingen annan i närheten. 30Då grep Achia tag i sin nya mantel och rev den i tolv delar. 31»Ta tio delar«, sade han till Jerobeam, »ty så säger Herren, Israels Gud: Jag river kungariket ur Salomos hand och ger de tio stammarna åt dig. 32En enda stam får han behålla, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad jag har utvalt bland alla Israels stammar. 33Detta sker därför att de övergav mig och tillbad Astarte, fenikiernas gudinna, och Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De vandrade inte mina vägar och gjorde inte det som var rätt i mina ögon; mina stadgar och bud höll de inte så som hans far David gjorde. 34Ändå skall jag inte ta kungariket från Salomo utan låta honom vara furste så länge han lever, detta för min tjänare Davids skull, ty honom utvalde jag, och han höll mina lagar och stadgar. 35Men från Salomos son skall jag ta kungadömet och ge åt dig, de tio stammarna. 36En enda stam skall jag lämna åt hans son, så att min tjänare David alltid skall ha en lampa brinnande inför mig i Jerusalem, den stad jag har utvalt till hemvist för mitt namn. 37Men dig skall jag låta härska över allt det du eftertraktar – du skall bli kung över Israel. 38Om du lyder allt vad jag befaller dig och vandrar mina vägar, om du gör det som är rätt i mina ögon och håller mina stadgar och bud så som min tjänare David gjorde, då skall jag vara med dig och bygga dig ett hus som består, ett kungahus, så som jag gjorde åt David. Jag skall ge dig Israel 39och därigenom förödmjuka Davids ättlingar, dock inte för all framtid.«
40Salomo försökte bringa Jerobeam om livet, men denne flydde till Egypten, till Shishak, landets kung. Han stannade där ända till Salomos död.
Salomos död
41Salomos historia i övrigt, hans bedrifter och hans vishet, har nedtecknats i Salomos krönika. 42I fyrtio år regerade han i Jerusalem över hela Israel. 43Därefter gick han till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.
