1Johannes reste upp från Geser till sin far Simon och berättade för honom om Kendebaios ogärningar. 2Simon kallade då till sig sina två äldsta söner, Judas och Johannes, och sade till dem: »Jag och mina bröder och hela min fars familj har fört krig mot Israels fiender sedan vi var unga ända till denna dag, och vi har åtskilliga gånger haft lyckan med oss och kunnat rädda Israel. 3Men nu är jag gammal, och ni har fått nåden att komma till vuxen ålder. Ta min och min brors plats, gå ut och kämpa för vårt folk, och må hjälpen från himlen vara med er!«
4Sedan valde han ut 20 000 soldater bland landets folk, och därtill ryttare. De marscherade ut mot Kendebaios och övernattade i Modein. 5Tidigt på morgonen bröt de upp och fortsatte ut på slätten.
Där kom en stor här emot dem, både infanteri och kavalleri, men en bäckravin låg mellan de båda härarna. 6Han gick i ställning mitt emot fienden med sitt folk, och då han såg folket tveka inför övergången av ravinen gick han själv först över den. När männen såg honom göra det följde de efter honom. 7Han grupperade sina män med ryttarna inne bland fotfolket – fiendens kavalleri var oerhört talrikt. 8De blåste i trumpeterna; Kendebaios och hans här slogs på flykten, och det blev stort manfall på deras sida. De överlevande flydde till fästningen.
9Johannes bror Judas blev nu sårad, men Johannes fortsatte förföljandet fram till Kedron, som Kendebaios hade befäst. 10Några flydde till försvarstornen på Ashdods område; staden brände Johannes ner. Omkring 2 000 man stupade på fiendens sida. Själv återvände han välbehållen till Judeen.
Simon dödas och efterträds av Johannes
11Ptolemaios, Aboubos son, hade utnämnts till befälhavare över slätten vid Jeriko. Han byggde upp en stor förmögenhet, 12ty han var översteprästens svärson. 13Detta steg honom åt huvudet, så att han ville ta makten över hela landet, och han gjorde upp planer på att röja Simon och hans söner ur vägen genom svek.
14Simon höll på att resa runt till städerna i landet för att se vad som behövde göras för dem. Han kom ner till Jeriko med sina söner Mattathias och Judas år 177 i elfte månaden, dvs. månaden shevat. 15Aboubos son tog emot dem med låtsad hjärtlighet i det befästa hus som han hade byggt – Dok hette det. Han ordnade en stor fest för dem men gömde först ett antal män i huset. 16När Simon och hans söner hade druckit sig rusiga gick Ptolemaios och hans folk ut efter sina vapen. De störtade sig över Simon i festsalen och dödade honom och hans båda söner och dessutom några av hans tjänare. 17En så avskyvärd trolöshet visade Ptolemaios: han lönade gott med ont.
18Sedan skickade han en redogörelse för saken till kungen och bad denne skicka trupper till hans hjälp och överlämna städerna och landet åt honom. 19En del av sina män skickade han till Geser för att röja Johannes ur vägen, och till de högre officerarna skrev han att de skulle infinna sig hos honom för att få silver och guld och andra gåvor. 20Andra skickade han för att besätta Jerusalem och tempelberget.
21Men en man skyndade i förväg till Geser och berättade för Johannes att hans far och hans bröder var döda och att Ptolemaios hade skickat folk för att mörda även honom. 22Johannes blev djupt skakad av vad han hörde, och när männen kom för att ta livet av honom lät han gripa och döda dem, eftersom han visste att de stod honom efter livet.
23Johannes historia i övrigt, hans krig, de bedrifter han utförde, de murbyggen han verkställde och allt annat han gjorde, 24har nedtecknats i krönikan om hans tid som överstepräst alltifrån det han övertog ämbetet efter sin far.
