Judas sista strid
1När Demetrios fick höra att Nikanor och hans trupper hade dukat under i striden skickade han för andra gången Bakchides och Alkimos till Judeen och lät också arméns högra flygel följa med. 2De ryckte fram längs vägen till Gilgal och började belägra Mesalot i Arbela. De intog staden och dödade många människor. 3I första månaden år 152 slog de läger vid Jerusalem. 4Därifrån marscherade de till Beret med 20 000 man fotfolk och 2 000 ryttare. 5Judas hade sitt läger i Elasa, och han hade 3 000 stridsvana män med sig. 6Men när de såg hur stora de fientliga styrkorna var greps de av förfäran, och många smög sig bort från lägret, så att inte mer än 800 man blev kvar.
7Då Judas såg att hären hade smält ihop och att striden var hotande nära sjönk hans mod, ty han hade inte tid att samla männen. 8I sin förtvivlan sade han till dem som fanns kvar: »Kom med, så går vi mot våra fiender och ser om vi kan klara en strid med dem!« 9De försökte få honom att avstå: »Det är alldeles omöjligt«, sade de. »Nu gäller det att rädda livet; sedan kan vi komma tillbaka med våra bröder och ta upp kampen mot fienden. Själva är vi för få.« 10Men Judas svarade: »Aldrig att jag flyr för dem. Om vår stund är kommen, så låt oss dö med tapperhet för våra bröder utan att lämna någon fläck på vår ära.«
11Fiendehären marscherade nu ut ur lägret, och de ställde upp för att möta den. Ryttarna var fördelade på två avdelningar, och framför hären ryckte stenslungare och bågskyttar fram. I första linjen gick alla de starkaste männen. 12Bakchides höll sig på högra flygeln. Fiendehären ryckte an från två håll under trumpetstötar, och Judas män blåste också de i sina trumpeter, 13och marken skalv av larmet från de båda härarna. Striden inleddes på morgonen och varade ända till kvällen. 14Judas märkte att Bakchides och härens huvudstyrka fanns på högra flygeln. Alla som hade mod i bröstet förenade sig då med honom, 15och de krossade högerflygeln och förföljde de flyende ända till berget Asotos. 16Men när de som kämpade på den vänstra flygeln såg att den högra hade krossats vände de om, följde Judas och hans män tätt i hälarna och anföll dem bakifrån. 17Striden hårdnade, och manfallet blev stort på båda sidor. 18Också Judas stupade, och då flydde de övriga.
19Jonatan och Simon förde bort sin bror Judas; de begravde honom i hans fäders grav i Modein 20och begrät honom. Hela Israel höll stor dödsklagan över honom och sörjde honom i många dagar, och de ropade:
21»Se, den starke har fallit,
Israels räddare!«
22Det som återstår att berätta om Judas, om hans krig, hans tappra bedrifter och hans storhet har inte blivit nedskrivet, ty det var överväldigande mycket.
Jonatan väljs till ledare
23Efter Judas död vågade de laglösa åter visa sig överallt på Israels område, och alla orättens hantlangare gjorde sig breda. 24När det samtidigt kom en mycket svår hungersnöd gick folket i landet över till deras sida. 25Bakchides gynnade de gudlösa männen och gjorde dem till herrar över landet. 26De letade efter Judas vänner, spårade upp dem och förde dem till Bakchides, som straffade dem och förödmjukade dem. 27Det blev ett lidande i Israel vars like inte hade funnits sedan den tid då den siste profeten uppenbarades för dem.
28Då samlades alla Judas vänner och sade till Jonatan: 29»Sedan din bror Judas dog finns ingen som kan föra krig som han gjorde mot fienderna och Bakchides, och mot alla dem i vårt eget folk som är fientligt sinnade. 30Därför har vi denna dag valt dig att bli vår anförare i hans ställe och ledare i vår kamp.« 31Den dagen övertog alltså Jonatan ledarskapet och trädde fram som sin bror Judas efterträdare.
32Men Bakchides fick kännedom om saken och sökte efter en möjlighet att döda honom. 33Detta blev känt för Jonatan och hans bror Simon och alla hans följeslagare. De flydde då till Tekoas öken och slog läger vid vattendammen i Asfar.
34Bakchides fick kännedom om saken på sabbatsdagen och gick med hela sin här över till andra sidan Jordan.
Johannes dödas och blir hämnad
35Jonatan skickade sin bror Johannes som ledare för de icke stridande till sina vänner nabateerna för att be dem att ta hand om deras stora förråd. 36Men jambriterna kom ut från Medeva och fick fatt i Johannes; de tog honom och allt vad han hade och försvann med sitt byte.
37En tid senare kom det bud till Jonatan och hans bror Simon att jambriterna skulle hålla ett stort bröllop och föra bruden, som var dotter till en av de främsta stormännen i Kanaan, från Nadavat med ett stort följe. 38De hade inte glömt att deras bror Johannes hade mördats, och de gav sig i väg och gömde sig i skydd av berget. 39När de spejade därifrån fick de se ett bullrande följe med mängder av packning. Det var brudgummen och hans vänner och bröder som närmade sig med tamburiner och musikanter och allsköns utrustning. 40Då störtade de sig över dem från bakhållet och började hugga ner dem, och manfallet blev stort. De överlevande flydde upp i bergen, och israeliterna tog allt vad de hade som byte. 41Så vändes bröllopsfesten i sorg och musiken i klagosång. 42Jonatan och Simon hade fått sin hämnd för mordet på brodern, och de återvände till Jordans träskmarker.
Bakchides segrar vid Jordan
43Bakchides fick höra om saken och kom på sabbatsdagen till strandbrinkarna vid Jordan med en stor här. 44Då sade Jonatan till sina män: »Nu måste vi kämpa för våra liv. I dag är det allvarligare än någon gång förut: 45vi kan vänta anfall både framifrån och i ryggen, vi har Jordans vatten på ena sidan, och på den andra träskmark och snårskog. Det finns ingen möjlighet att komma undan. 46Ropa till himlen om hjälp att slippa ur våra fienders händer!« 47Striden började, och Jonatan gjorde sig beredd att rikta ett dråpslag mot Bakchides, men han vek undan och drog sig tillbaka. 48Då kastade sig Jonatan och hans män i Jordan och simmade över till andra sidan. Fienderna förföljde dem inte över floden. 49Bakchides hade förlorat ungefär 1 000 man den dagen.
50Sedan Bakchides hade återvänt till Jerusalem satte han i stånd en rad befästa städer i Judeen: fästningen vid Jeriko, Emmaus, Bet-Horon, Betel, Timnat Piraton och Tappuach. Alla dessa platser försåg han med höga murar, portar och bommar, 51och han förlade besättningar dit för att plåga Israel. 52Han förstärkte också staden Bet-Sur, Geser och borgen och placerade trupper och livsmedelsförråd på dessa platser. 53Han tog sönerna till landets förnämsta män som gisslan och satte dem i fängelse på borgen i Jerusalem.
Alkimos dör
54År 153, i andra månaden, gav Alkimos order om att muren utanför templets inre gård skulle rivas. Det var profeternas verk han ville riva ner, men när rivningsarbetet hade påbörjats 55drabbades Alkimos av ett slaganfall, som hindrade honom från att fortsätta. Han blev förlamad och miste talförmågan, så att han inte kunde säga något mer eller förordna om sin egendom. 56Och innan lång tid hade gått dog Alkimos under svåra plågor.
57När Bakchides såg att Alkimos var död återvände han till kungen. Sedan hade Judeen fred i två år.
58Alla de laglösa smidde nu planer; de sade: »Nu lever Jonatan och hans anhängare i lugn och ro och känner sig trygga. Nu skall vi hämta Bakchides och låta honom gripa allesammans under en enda natt.« 59De gav sig av och överlade med honom, 60och han satte sig i rörelse med en stor här. Han skrev också i hemlighet till alla sina bundsförvanter i Judeen att de skulle gripa Jonatan och hans följeslagare. Men det lyckades inte eftersom deras plan blev känd, 61och de andra grep ett femtiotal av de män inom landet som lett det onda anslaget och dödade dem. 62Sedan drog sig Jonatan undan till Bet-Basi i öknen tillsammans med Simon och sina följeslagare. Han byggde upp det som var nedrivet där och befäste staden.
63När Bakchides fick kännedom om detta samlade han hela sin styrka och sände bud till sina anhängare i Judeen. 64Han kom till Bet-Basi och började belägra staden, förde striden mot den under lång tid och lät också tillverka belägringsmaskiner.
65Men Jonatan lämnade kvar sin bror Simon i staden och tog sig själv ut på landsbygden med några få män. 66Han slog Odomera och hans bröder och fasironiterna i deras tältläger. När han sedan skulle slå till och kom marscherande med sina styrkor 67gjorde Simon och hans män ett utfall från staden och satte eld på belägringsmaskinerna. 68De kämpade mot Bakchides tills han var fullständigt besegrad; det grämde honom djupt att de tillintetgjorde hela hans fälttågsplan. 69Han greps av raseri mot de laglösa männen som hade rått honom att komma till landet. Hans folk dödade många av dem, och han bestämde sig för att återvända till sitt eget land.
70När Jonatan fick kännedom om detta skickade han sändebud till Bakchides för att sluta fred med honom och för att få krigsfångarna frisläppta. 71Bakchides antog förslaget och gjorde som Jonatan önskade. Han gav honom sin ed på att aldrig försöka skada honom så länge han levde, 72och han lät honom få tillbaka de krigsfångar som han förut hade tagit i Judeen. Sedan återvände han till sitt land och visade sig aldrig mer på deras område.
73Och svärdet slutade härja i Israel. Jonatan slog sig ner i Mikmas. Där började han härska som domare över folket, och han rensade ut de gudlösa från Israel.
