Undret med yxan
1Profeterna sade till Elisha: »Huset där vi samlas omkring dig är för trångt för oss. 2Låt oss gå ner till Jordan och hämta var sin stock och bygga oss ett hus där vi kan vara.« – »Gör det«, svarade Elisha. 3»Följ med oss, herre«, bad en av dem. »Ja, jag kommer«, sade Elisha 4och följde dem till Jordan. Där började de hugga ner träd. 5Men när en av dem höll på att fälla sin trädstam tappade han yxbladet i vattnet. »Vilken olycka, herre!« ropade han. »Och jag som hade lånat yxan!« – 6»Var föll den i?« frågade gudsmannen, och han pekade ut stället. Då skar Elisha till en pinne och kastade i den just där och fick så yxbladet att flyta upp. 7»Tag yxan!« sade Elisha, och mannen sträckte ut handen och tog den.
Elisha räddar sig undan arameerna
8En gång när Arams kung låg i krig med Israel överlade han med sina officerare och angav var de skulle anfalla. 9Genast skickade då gudsmannen bud till den israelitiske kungen och varnade honom för att ta vägen förbi den ort som arameerna tänkte anfalla. 10Kungen skickade i sin tur bud till orten som gudsmannen nämnt och varskodde folket där, så att de var på sin vakt. Samma sak hände gång på gång. 11Detta gjorde arameerkungen bekymrad, och han sammankallade sina officerare och frågade: »Kan ni säga mig vem det är bland oss som står på den israelitiske kungens sida?« – 12»Ingen, herre konung«, svarade en av dem, »men Elisha, profeten i Israel, meddelar sin kung till och med vad du säger i din sängkammare.« 13Då befallde kungen: »Gå och ta reda på var Elisha finns, så att jag kan skicka folk för att gripa honom.«
När kungen fått rapport om att Elisha befann sig i Dotan 14sände han dit hästar och vagnar och en stor truppstyrka. De kom på natten och belägrade staden. 15På morgonen, då gudsmannens tjänare kom ut, fick han se att staden var omringad av en truppstyrka med hästar och vagnar. »Ack, herre, vad skall vi ta oss till?« ropade han. 16Elisha svarade: »Var inte rädd. Det är fler på vår sida än på deras.« 17Och han bad: »Herre, öppna hans ögon, så att han ser!« Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han såg att berget var fullt av hästar och vagnar av eld kring Elisha.
18När arameerna ryckte an bad Elisha till Herren: »Slå detta folk med blindhet!« Och Herren slog dem med blindhet, som Elisha hade bett. 19»Det är inte den här vägen och inte den här staden«, sade Elisha till dem. »Följ mig, så skall jag föra er till mannen ni söker.« Så förde han dem till Samaria, 20och när de kom dit bad Elisha: »Herre, öppna deras ögon, så att de ser.« Och Herren öppnade deras ögon, så att de såg. Då upptäckte de att de var inne i Samaria. 21När den israelitiske kungen såg dem frågade han Elisha: »Skall jag hugga ner dem, fader?« 22Elisha svarade: »Nej, det skall du inte. Brukar du ens hugga ner dem som du tar till fånga i strid? Sätt fram mat och dryck åt dem, så att de får äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre.« 23Kungen ordnade en festmåltid för dem, och när de hade ätit och druckit lät han dem gå, och de återvände till sin herre. Sedan slutade arameernas strövkårer att tränga in på Israels område.
Arameerna belägrar Samaria
24Efter en tid samlade arameerkungen Ben-Hadad hela sin här och drog upp mot Samaria, som han inringade. 25Under belägringen blev hungersnöden så svår i staden att man till sist fick betala 80 siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar för en halv liter duvspillning.
26En dag när Israels kung kom gående uppe på stadsmuren ropade en kvinna: »Hjälp mig, min herre och konung!« 27Kungen svarade henne: »Nej, Herren får hjälpa dig. Var skulle jag hämta hjälpen? Från tröskplatsen eller från vinpressen?« 28Sedan frågade kungen: »Vad gäller saken?« Hon svarade: »Kvinnan här sade: Vi tar din son och äter honom i dag, så äter vi min i morgon. 29Vi kokade min son och åt, men dagen därpå, när jag sade: Nu tar vi din son och äter honom, då hade hon gömt undan honom.« 30När kungen hörde hennes ord rev han sönder sina kläder, och medan han gick vidare uppe på muren kunde folket se att han bar säcktyg närmast kroppen. 31Och han sade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud dagen ut.«
32Elisha satt hemma i sitt hus tillsammans med de äldste. Kungen skickade dit en man, men innan han var framme sade Elisha till de äldste: »Ni skall veta att den där mördaren har skickat hit en man för att hugga huvudet av mig. Se till att dörren är stängd för honom när han kommer, och håll igen den så att han inte slipper in. Hör ni inte redan hans herres steg bakom honom?« 33Innan Elisha hade talat färdigt var kungen framme hos honom och sade: »Denna olycka kommer från Herren. Vad har jag då längre att hoppas av honom?«
