2 Mackabeerboken 14

₃En man vid namn Alkimos, som förut hade varit överstepräst men av eget val hade besudlat sig under oenighetens tid, insåg nu att han saknade varje möjlighet att rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret. ₄Han infann sig år 151 hos kung Demetrios medförande en guldkrans och ett palmblad som gåva till honom, och dessutom några av de sedvanliga olivkvistarna från templet. Den dagen förhöll han sig overksam. ₅Men han fick ett tillfälle som gynnade hans vanvettiga syften när Demetrios kallade honom till ett rådssammanträde och frågade honom hur stämningen var bland judarna och vad de hade för planer. Då svarade han:

₆»De judar som kallas hasiderna och som leds av Judas Mackabaios för ett ständigt krig. De ställer till med oroligheter och tillåter inte att det blir stabila förhållanden i riket. ₇Därför har jag nu kommit hit, och fast jag har berövats den värdighet som jag har ärftlig rätt till – jag syftar på översteprästämbetet – ₈drivs jag först och främst av uppriktig omtanke om kungens intressen, men i andra hand också av hänsyn till mina landsmän, ty hela vårt folk får lida avsevärt för dessa människors dårskap. ₉Jag ber nu dig, min konung, att skaffa dig kännedom om alla detaljer i denna sak och sedan vidta åtgärder för vårt land och vårt hårt ansatta folk med den nådiga välvilja som du hyser för alla människor. ₁₀Ty så länge Judas är i livet kan det omöjligt bli fredliga förhållanden.«

₁₁När Alkimos hade uttalat sig på det sättet var det så mycket lättare för de övriga av kungens vänner, som var fientligt inställda till Judas, att hetsa upp Demetrios. ₁₂Denne valde genast ut Nikanor, som hade varit chef för elefantkåren men nu utnämndes till befälhavare i Judeen, och skickade i väg honom ₁₃med skriftliga order att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk samt att ge Alkimos ämbetet som överstepräst vid det höga templet.

₁₄De hedningar i Judeen som befann sig på flykt för Judas anslöt sig till Nikanor i stora skaror, eftersom de trodde att judarnas motgångar och olyckor skulle innebära framgångar för dem själva.

₁₇Men Judas bror Simon hade redan varit i strid med Nikanor, och eftersom motståndarna uppenbarat sig oväntat hade han lidit en tillfällig motgång. ₁₈Trots detta drog sig Nikanor för att låta det gå till en blodig uppgörelse, ty han hörde talas om vilket hjältemod som fanns hos Judas män och hur tappert de kämpade för sitt fosterland. ₁₉Därför skickade han Poseidonios, Theodotos och Mattathias för att träffa en fredsöverenskommelse.

₂₀Frågan övervägdes noga; anföraren dryftade den med trupperna, och då det visade sig råda allmän enighet godkände de fördraget. ₂₁Man kom överens om en dag då ledarna skulle mötas för enskild överläggning. En vagn körde fram från vardera sidan, stolar ställdes ut ₂₂och Judas posterade beväpnade män på lämpliga platser, där de skulle stå beredda om fienderna plötsligt försökte begå något illdåd. Och överläggningen genomfördes i vederbörlig ordning.

₂₃Sedan vistades Nikanor i Jerusalem utan att företa sig något olämpligt; tvärtom skickade han bort de skaror av folk som hade samlats hos honom. ₂₄Han hade hela tiden Judas i sin närhet och höll mycket av honom. ₂₅Han uppmanade honom att gifta sig och skaffa sig barn. Judas gifte sig, slog sig till ro och njöt av livet.

₂₇Kungen blev rasande och lät sig hetsas av den ondskefulle mannens förtal, så att han skrev ett brev till Nikanor där han uttryckte sitt missnöje med fördraget och befallde honom att snarast skicka Mackabaios som fånge till Antiochia. ₂₈Nikanor blev bestört när han nåddes av detta budskap och illa till mods över att behöva svika avtalet utan att den andre hade gjort något orätt. ₂₉Men eftersom det var omöjligt att handla mot kungens vilja avvaktade han ett lämpligt tillfälle att utföra befallningen med list.

₃₀Mackabaios märkte emellertid att Nikanor bemötte honom kyligare och var ohövligare mot honom än han vant sig vid, och han förstod att det kyliga bemötandet ingalunda bådade gott. Han samlade därför ett betydande antal av sina män och höll sig undan för Nikanor.

₃₁När denne fick klart för sig att han hade blivit ordentligt överlistad av Judas gick han till det höga och heliga templet, där prästerna höll på att frambära de offer som hör till gudstjänsten, och befallde dem att utlämna mannen. ₃₂Men de svor på att de inte visste var den efterspanade fanns. ₃₃Då sträckte Nikanor ut sin högra hand mot templet, svor en ed och sade: »Om ni inte utlämnar Judas åt mig som fånge skall jag jämna denna Guds helgedom med marken, riva ner altaret och uppföra ett praktfullt tempel åt Dionysos på platsen.« ₃₄Med de orden gick han sin väg. Men prästerna sträckte sina händer mot himlen och åkallade honom som alltid strider för vårt folk. De sade: ₃₅»Herre, fastän du inte behöver någonting har du själv bestämt att ett tempel för din närvaro skall finnas bland oss. ₃₆Du helige herre över allt heligt, bevara nu detta hus, som så nyss har blivit renat, så att det förblir obesudlat för evigt!«

₄₁Snart var trupperna nära att erövra tornet: de försökte spränga gårdsporten och ropade på eld för att antända dörrarna. Då Rasis nu var helt omringad riktade han svärdet mot sig själv, ₄₂ty han ville hellre dö en tapper död än falla i missdådarnas händer och bli förödmjukad på ett sätt som inte anstod hans tapperhet. ₄₃Men i stridens brådska träffade stöten inte rätt, och då soldaterna redan trängde in genom dörrarna sprang han utan fruktan upp på muren och kastade sig hjältemodigt ner mitt bland soldaterna. ₄₄De vek hastigt undan, så att det bildades ett tomrum, och han föll mitt på den tomma platsen. ₄₅Men han reste sig i våldsam upphetsning, ännu vid liv fast blodet rann i strömmar och han var svårt sårad, rusade genom soldathopen och ställde sig på en brant klippa. ₄₆Redan fullständigt förblödd drog han ut sina inälvor, grep dem med båda händerna och slungade dem mot soldaterna. Han åkallade den Härskare som råder över liv och ande och bad att en gång få tillbaka det han nu miste, och på det sättet skildes han från livet.