Simon förtalar Onias
1Den förut nämnde Simon, som hade förrått tempelskatten och sitt fosterland, började nu förtala Onias och påstod att det var han som hade förgripit sig på Heliodoros och arrangerat misshandeln. 2Denne stadens välgörare, som var sina landsmäns beskyddare och lagens ivrige förkämpe, understod han sig att beskylla för stämplingar mot kungamakten. 3Fiendskapen gick så långt att en man som hade Simons förtroende till och med begick mord. 4När Onias förstod hur farlig tvisten var och att Simons ondska underblåstes av Apollonios, Menestheus son, som var ståthållare över Koilesyrien och Fenikien, 5reste han till kungen, inte för att anklaga sina landsmän, utan för att främja folkets bästa ur både allmän och enskild synvinkel. 6Han insåg nämligen att det utan kungens ingripande omöjligt kunde bli fredliga förhållanden igen och att Simons vanvett inte skulle upphöra.
Översteprästen Jason inför grekiska seder
7När Antiochos, som fått tillnamnet Epifanes, hade tillträtt regeringen efter Seleukos bortgång lyckades Onias bror Jason skaffa sig översteprästämbetet genom mutor; 8i en böneskrift lovade han kungen 360 talenter silver och dessutom 80 talenter ur en annan inkomstkälla. 9Därtill utfäste han sig att betala ytterligare 150 talenter om kungen ville ge honom tillstånd att utan någons inblandning bygga en idrottsanläggning och skapa en ungdomsorganisation och att registrera invånarna i Jerusalem som medborgare i Antiochia.
10Sedan Jason hade fått kungens samtycke och därmed kunnat ta makten införde han genast förändringar efter grekiskt mönster i sina stamfränders levnadssätt. 11Han satte inget värde på de förmåner som kungen nådigt hade tillförsäkrat judarna efter hänvändelse från Johannes, fadern till den Eupolemos som sändes till Rom för att sluta fördrag om vänskap och bistånd. I stället avskaffade han den lagliga samhällsordningen och införde nya, lagstridiga sedvänjor. 12Han fann nöje i att placera idrottsanläggningen nedanför själva borgklippan och göra sig till ledare för eliten av den manliga ungdomen, som nu fick bära hermeshatten.
13När nu den gudlöse Jason, den falske översteprästen, överskred alla anständighetens gränser, ledde det till en sådan entusiasm för allt grekiskt och en sådan spridning av de utländska sedvänjorna 14att prästerna inte längre brydde sig om sin tjänstgöring vid altaret. I förakt för templet och utan tanke på offren intresserade de sig bara för att få del av de lagstridiga gratisförmånerna på arenan, så snart gonggongen kallade. 15Det som för fäderna varit ärofullt betraktade de som värdelöst, men de grekiska utmärkelserna fann de åtråvärda. 16Därför kom också ett hårt öde att drabba dem, och just dessa människor, för vilkas levnadssätt de visade ett så lidelsefullt intresse och som de ville likna i allt, blev deras fiender och plågoandar. 17Ty att trotsa de gudomliga lagarna är ingen liten sak – det kommer att framgå klart av fortsättningen.
18När man i kungens närvaro skulle hålla idrottstävlingarna i Tyros, som återkommer vart fjärde år, 19skickade uslingen Jason dit några representanter för de antiochenska medborgarna i Jerusalem och anförtrodde dem 300 silverdrachmer, avsedda för offret till Herakles. Men ombuden bad att få slippa använda pengarna till offer, eftersom det skulle vara anstötligt, och i stället utnyttja dem för något annat ändamål. 20Så långt det berodde på avsändaren gavs alltså summan till offret åt Herakles, men tack vare ombuden lämnades den som bidrag till galärbyggena.
21När Apollonios, Menestheus son, skickades till Egypten med anledning av kung Filometors tronbestigningsfest fick Antiochos klart för sig att Filometor inte längre var vänligt sinnad mot hans regim. Han började därför vidta säkerhetsåtgärder på sin sida. När han för det ändamålet kom till Joppe besökte han också Jerusalem. 22Han fick ett storslaget mottagande av Jason och folket i staden, dit han fördes in i fackeltåg och under hyllningsrop. Sedan förlade han sina trupper till Fenikien.
Menelaos tränger undan Jason
23Efter tre års tid skickade Jason Menelaos, den tidigare omtalade Simons bror, för att överlämna avgifterna till kungen och för att få till stånd beslut i vissa betydelsefulla ärenden. 24Men när Menelaos blev föreställd för kungen smickrade han honom under det att han uppträdde som en betydande person, och genom att överbjuda Jason med 300 talenter silver lyckades han få översteprästämbetet överfört på sig själv. 25Han kom till Jerusalem med den kungliga fullmakten men i avsaknad av allt som kunnat göra honom värdig att vara överstepräst och uppfylld av en grym härskares lidelser och ett vilddjurs raseri.
26Jason, som hade intrigerat bort sin egen bror och därpå själv fallit offer för en annans intriger, drevs nu i landsflykt till Ammon. 27Menelaos behöll däremot sitt grepp om ämbetet, men av pengarna som han hade lovat kungen betalade han inte ut någonting, 28trots att krav framfördes av Sostratos, kommendanten i borgen – det var nämligen han som bar ansvaret för skatteindrivningen. Båda blev därför kallade till kungen. 29Menelaos lämnade kvar sin bror Lysimachos som ställföreträdande överstepräst, medan Sostratos överlät sin tjänst på Krates, som förde befälet över de cypriotiska trupperna.
Mordet på Onias
30I detta läge utbröt uppror i Tarsos och Mallos, därför att dessa städer hade skänkts bort som gåva åt kungens konkubin Antiochis. 31Kungen kom omedelbart till platsen för att återställa ordningen efter att ha lämnat kvar Andronikos, en av rikets förnämsta män, som sin ställföreträdare.
32Menelaos tyckte sig nu ha fått ett lämpligt tillfälle. Han lade beslag på några guldföremål som tillhörde templet och skänkte dem till Andronikos; några andra hade han redan sålt till Tyros och städerna däromkring. 33När Onias hade fått säker kunskap om vad som hänt uttalade han sitt fördömande från den fridlysta plats i Dafne nära Antiochia dit han tagit sin tillflykt. 34Detta föranledde Menelaos att ta Andronikos i enrum och uppmana honom att ta hand om Onias.
När Andronikos kom till Onias tog han bedrägeri till hjälp. Sedan han blivit mottagen erbjöd han under edliga försäkringar sin vänskap, och fastän han möttes med misstänksamhet lyckades han övertala Onias att lämna den fridlysta platsen. Då mördade han honom på stället, utan hänsyn till lag och rätt. 35Inte bara judar utan också många medlemmar av andra folk blev upprörda över detta och tog illa vid sig av att mannen så orättfärdigt bragts om livet.
36När kungen återvände från Kilikien kom judarna i staden med klagomål över att Onias hade dödats mot all rätt, och även grekerna delade deras förbittring över dådet. 37Antiochos greps djupt av sorg och medkänsla och begrät den avlidnes redlighet och moraliska resning. 38Så flammade han upp i vrede, berövade omedelbart Andronikos hans purpurmantel och lät slita sönder hans skjorta och föra omkring honom i hela staden. Precis på platsen för det gudlösa dådet mot Onias lät han avrätta den besudlade mannen, som sålunda fick sitt rättvisa straff av Herren.
Upplopp i Jerusalem
39I Jerusalem förgrep sig Lysimachos flera gånger på templet, med Menelaos samtycke. När ryktet om detta trängde ut samlades folket i protest mot Lysimachos, som redan hade förskingrat en mängd guldföremål. 40Då massorna hetsade upp sig och fylldes av raseri delade Lysimachos ut vapen åt omkring 3 000 man och inledde själv våldsamheterna. Befälet fördes av en man som hette Auranos; han hade uppnått hög ålder men också nått en hög grad av dårskap.
41När folket såg att Lysimachos till råga på allt gick till anfall mot dem grep de stenar och grova vedträn eller tog händerna fulla av askan som låg på marken och slungade alltsammans om vartannat mot Lysimachos folk. 42På så sätt sårade de många, och några blev till och med dödade. Hela styrkan drevs på flykten, och helgerånaren själv slog de ihjäl vid skattkammaren.
43Med anledning av dessa händelser öppnades en process mot Menelaos. 44De tre män som rådet hade sänt ut förde sin talan inför kungen, sedan han kommit till Tyros. 45Menelaos sak var redan förlorad när han lovade Ptolemaios, Dorymenes son, en stor summa pengar för att han skulle påverka kungen. 46Ptolemaios tog då med sig kungen till en pelargång, liksom för att låta honom svalka sig, och fick honom att ändra mening. 47Kungen frikände Menelaos, upphovet till allt det onda som skett, men hans olyckliga anklagare, som skulle ha friats från all skuld till och med inför en domstol av skyter, dem dömde han till döden. 48Utan uppskov fick de lida sitt orättfärdiga straff, dessa stadens, folkets och de heliga föremålens försvarare. 49Denna ogärning väckte en sådan förbittring även i Tyros att några av invånarna på ett storslaget sätt bekostade allt som behövdes för begravningen.
50Men Menelaos kunde till följd av de mäktigas snikenhet bli kvar i ämbetet och framhärda i sin ondska som en bakslug fiende till sina landsmän.
