Absaloms uppror
1En tid därefter skaffade sig Absalom vagn och hästar, och han höll sig med en eskort på femtio man. 2Tidigt om morgnarna brukade han ställa sig vid vägen till stadsporten. Så snart det kom någon som hade en rättssak att framlägga för kungen ropade Absalom honom till sig och frågade från vilken stad han kom. När mannen svarade att han hörde till den eller den stammen i Israel 3sade Absalom: »Du har rätten på din sida, men hos kungen lär du inte få gehör. 4Om ändå jag vore domare i landet! Då hade var och en som var inblandad i en tvist kunnat komma till mig, så skulle jag ha skaffat honom rätt.« 5Och så snart någon kom och ville falla ner för hans fötter, räckte Absalom fram handen, drog honom till sig och kysste honom. 6Så uppträdde han mot alla i Israel som sökte kungen i något rättsärende, och på det sättet förledde han israeliterna.
7När fyra år hade gått sade Absalom till kungen: »Låt mig få gå till Hebron för att infria ett löfte till Herren. 8När jag bodde i Geshur i Aram lovade jag Herren ett offer, om han lät mig komma tillbaka till Jerusalem.« – 9»Gå du«, sade kungen, och så begav sig Absalom till Hebron. 10Samtidigt skickade han i hemlighet budbärare till alla Israels stammar och lät hälsa att när de hörde hornsignaler skulle de ropa: »Absalom har blivit konung i Hebron!« 11Absalom hade inbjudit 200 män från Jerusalem, som gjorde honom sällskap. De var i god tro och följde med utan att ana vad som var på färde. 12Vid offerfesten skickade han också bud efter Davids rådgivare Achitofel från Gilo, som befann sig i sin hemstad. Så växte sammansvärjningen i styrka, och Absaloms anhängare blev fler och fler.
David lämnar Jerusalem
13Av en budbärare fick David veta att israeliterna hade slutit upp bakom Absalom. 14Kungen sade då till dem som omgav honom i Jerusalem: »Låt oss fly, det är enda räddningen undan Absalom. Skynda er, annars hinner han hit och störtar oss i fördärvet och låter svärdet härja i staden.« 15De svarade honom: »Besluta vad du vill, herre konung, vi är dina lydiga tjänare.« 16Kungen gav sig då i väg med hela sin familj men lämnade tio bihustrur att se till palatset. 17Han bröt alltså upp med sitt folk men stannade vid det bortersta huset. 18Alla hans ämbetsmän passerade förbi honom, liksom alla kereteerna och peleteerna och de 600 från Gat som följt David därifrån. 19Då frågade kungen Ittaj från Gat varför han också gick med. »Vänd om och håll dig till kungen. Du är ju utlänning och har lämnat ditt eget land. 20Nyss kom du hit, skall du då redan behöva flacka omkring med oss? Jag vet ju inte vart jag är på väg. Nej, vänd om och ta med dig dina landsmän. Må Herren vara god och trofast mot dig.« 21Men Ittaj svarade: »Så sant Herren lever och du själv lever, min herre och konung – där du är, där vill också jag vara, i liv och död.« 22Då lät David honom följa med, och Ittaj från Gat anslöt sig med alla sina män och de kvinnor och barn han hade i sitt följe. 23Överallt hördes högljudd klagan.
Kungen gick över Kidronbäcken, och folket tågade förbi honom över Olivberget och ut mot öknen. 24Nu kom också Sadok med alla leviterna, som bar Guds förbundsark. De satte ner arken och lät den stå tills allt folket hade dragit ut från staden. Även Evjatar kom dit. 25Kungen befallde Sadok: »För Guds ark tillbaka till staden! Om Herren är mig nådig får jag komma tillbaka och återse honom och hans boning. 26Men om han förkastar mig får han göra med mig vad han behagar.« 27Och kungen sade till prästen Sadok: »Hör på! Du skall i lugn och ro gå tillbaka till staden. Din son Achimaas och Evjatars son Jonatan, era båda söner, skall följa med er. 28Själv stannar jag kvar vid flodövergångarna i öknen tills jag får ett meddelande från er.«
29Sadok och Evjatar förde tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där. 30Under tiden gick David gråtande uppför Olivberget, barfota och med huvudet övertäckt. Alla som var med honom höljde också de sina huvuden och grät där de gick.
David på flykt
31När David fick reda på att Achitofel var en av de sammansvurna kring Absalom bad han: »Herre, låt Achitofels råd framstå som dårskap.« 32Uppe på krönet av berget, där man tillber Gud, kom Hushaj från Erek emot David med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. 33David sade: »Om du följer med mig blir du bara till besvär. 34Vänd i stället tillbaka till staden och erbjud Absalom dina tjänster. Säg: Liksom jag förr tjänade din far, så vill jag nu tjäna dig, herre konung. – Då kan du hjälpa mig genom att omintetgöra Achitofels råd. 35Prästerna Sadok och Evjatar har du ju i din närhet; rapportera till dem så fort du hör något från kungens palats. 36De har sina söner hos sig, Sadok har Achimaas och Evjatar har Jonatan; genom dem kan ni underrätta mig om allt vad ni får reda på.« 37Hushaj, Davids vän, återvände alltså till Jerusalem, och Absalom drog in i staden.
