Domarboken 5

₂Israel reste sig till kamp,

folket slöt villigt upp.

Prisa Herren!

₃Konungar, hör!

Furstar, lyssna!

Jag vill sjunga, besjunga Herren,

jag lovprisar Herren, Israels Gud!

₄Herre, när du drar ut från Seir,

går fram från Edoms nejder,

då skälver jorden, det strömmar från himlen,

ja, vatten strömmar ur molnen!

₅Bergen bävar

inför Herren, Sinais herre,

inför Herren, Israels Gud.

₆På Shamgars tid, sonen till Anat,

på Jaels tid fanns inga vägar mer,

vandrare följde vindlande stigar.

₇Ledare fanns inte mer,

fanns inte mer i Israel,

förrän du trädde fram, Debora,

trädde fram, du Israels moder.

₈[---]

Inte en sköld, inte en lans fanns att se

bland Israels fyrtio tusen.

₉Mitt hjärta brinner

för Israels hövdingar,

för folket som villigt slöt upp.

Prisa Herren!

₁₀Ni som rider på vita åsnor,

som sitter på praktfulla täcken,

som vandrar på vägarna,

stäm in!

₁₁Vid rännorna där vattnet hämtas

besjunger man Herrens segrar,

hans segrar i spetsen för Israel.

Då drog Herrens folk mot portarna:

₁₂»Upp, upp, Debora!

Upp, upp, sjung din sång!

Framåt, Barak,

tag fångar, fångar, Avinoams son!«

₁₃Då drog Israel ut som tappra män,

Herrens folk som hjältar.

₁₄Furstar från Efraim drog fram över slätten,

de följde dig, Benjamin, och ditt folk.

Från Makir drog hövdingar ut,

från Sebulon de som bar ledarstav.

₁₅Isaskars furstar följde Debora,

Isaskar som var Baraks stöd

sändes med honom ner på slätten.

Rubens ätter höll grundliga rådslag.

₁₆Varför dröjde du kvar bland fållorna

och lyssnade till herdarnas flöjter?

Rubens ätter höll grundliga rådslag.

₁₇Gilead stannade bortom Jordan.

Och Dan – varför väntade han vid skeppen?

Asher blev kvar på havets strand,

hemma vid sina hamnar.

₁₈Sebulons folk visade dödsförakt,

liksom Naftali på höglänt fält.

₁₉Kungar samlades och gick till anfall,

Kanaans kungar gick till anfall

i Tanak vid Megiddos vatten,

men inget silver blev deras byte.

₂₀Från himlen anföll stjärnorna,

de anföll Sisera från sina banor.

₂₁Han vräktes undan av Kishonbäcken,

bäcken överföll honom, bäcken Kishon.

Fortsätt, min själ, att sjunga med kraft!

₂₂Då dånade hästarnas hovar,

bort i galopp, i galopp.

₂₃Förbanna Meros, säger Herrens ängel,

förbanna dem som bor där,

för att de inte kom till Herrens hjälp,

till Herrens och hans hjältars hjälp.

₂₄Välsignad bland kvinnor är Jael,

keniten Hevers hustru,

välsignad bland tältens kvinnor.

₂₅Han bad om vatten, hon gav honom mjölk,

bjöd honom tjockmjölk i herrskapsskål.

₂₆Hennes hand grep efter tältpluggen,

hennes högra hand efter klubban.

Med klubban slog hon Sisera,

spräckte hans skalle,

genomträngde och klöv hans tinning.

₂₇Vid hennes fötter sjönk han ner.

Han föll och låg stilla.

Vid hennes fötter sjönk han ner, han föll.

Där sjönk han samman,

föll,

tillintetgjord.

₂₈Genom fönstret blickade Siseras mor,

ropade ut genom gallret:

»Varför kommer inte hans vagn?

Varför hörs inte hästarnas hovar?«

₂₉Den klokaste hovdamen svarade henne

så som hon ville ha det:

₃₀»De skiftar nog bytet de tagit:

en kvinna eller två åt varje karl,

mönstrade tyger som byte åt Sisera,

mönstrade tyger som byte,

brokiga dukar, en eller två,

om halsen på den som tog byte.«

₃₁Så förgås alla dina fiender, Herre.

Men de som älskar honom blir som solen

när den går upp i all sin kraft.