Jeremia 5

₁Gå ut på Jerusalems gator

och se er noga omkring!

Sök på torgen

och se om ni kan finna någon,

om det finns en enda som handlar rätt

och försöker leva hederligt –

då skall jag förlåta staden.

₂Också när de svär vid Herren

svär de falskt.

₃Herre, dina ögon vill se ärlighet.

Du slog dem, men de kände ingen smärta,

du krossade dem, men de vägrade ta varning.

De gjorde sina ansikten hårdare än sten

och vägrade vända tillbaka.

₄Jag tänkte: De är bara enkelt folk,

de bär sig dåraktigt åt,

de känner inte Herrens vilja,

inte sin Guds krav.

₅Nu skall jag gå till de mäktiga

och tala med dem,

de känner Herrens vilja,

sin Guds krav.

Men också dessa hade brutit oket

och slitit alla band.

₆Därför slår dem skogens lejon,

därför härjar ökenvargen bland dem,

leoparden lurar vid deras städer,

den som vågar sig ut blir sliten i stycken,

ty deras synder är många,

gång på gång har de avfallit.

₇Varför skulle jag förlåta dig?

Dina söner har övergett mig

och svurit vid gudar som inte är gudar.

Fastän jag gav dem vad de behövde

var de otrogna

och skockades i horhuset.

₈De är brunstiga, kåta hingstar,

de frustar efter andras hustrur.

₉Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

₁₀Upp på vinbergets terrasser!

Skövla och fördärva allt!

Riv bort deras rankor,

ty de är inte Herrens.

₁₁De har svikit mig,

både Israel och Juda,

säger Herren.

₁₂De har förnekat Herren

och avvisat honom:

»Inget ont skall drabba oss,

svärd och svält skall vi slippa.

₁₃Profeternas tal blir till luft,

Guds ord finns inte hos dem.«

₁₄Därför säger Herren, härskarornas Gud:

Eftersom de säger sådant

gör jag nu mina ord i din mun till eld,

och detta folk skall bli veden som förtärs.

₁₅Mot er, israeliter, sänder jag

ett folk långt bortifrån,

säger Herren,

ett urgammalt folk,

ett folk som funnits från äldsta tid,

ett folk vars språk du inte förstår,

vars tal du inte begriper.

₁₆Deras koger är gapande gravar,

alla är de tappra krigare.

₁₇De skall sluka dina skördar och ditt bröd,

sluka dina söner och dina döttrar,

sluka dina får och dina kor,

sluka dina vinstockar och fikonträd.

Med svärd skall de förstöra de befästa städer

som du förlitar dig på.

₂₀Kungör detta för Jakobs folk,

ropa ut det i Juda:

₂₁Hör detta, du dåraktiga folk

som saknar förstånd,

som har ögon men inte ser,

som har öron men inte hör.

₂₂Skall ni inte frukta mig,

säger Herren,

skall ni inte darra inför mig

som gjorde sanden till en gräns för havet,

en evig spärr som inte kan genombrytas:

bränningarna dånar, men förgäves,

vågorna brusar, men hejdas där.

₂₃Men detta folk är vrångt och trotsigt,

de lämnade mig och gick.

₂₄De tänkte aldrig:

»Vi måste frukta Herren, vår Gud,

han som ger regn i rätt tid,

både höstregn och vårregn,

och tryggar våra skördetider.«

₂₅Nu har era brott rubbat denna ordning,

era synder har berövat er detta goda.

₂₆Ty i mitt folk finns onda män,

som fågelfängare binder de sina nät

och gillrar fällor

för att fånga människor.

₂₇Som korgen fylls av fåglar

är deras hus fyllda av svek.

Därför har de blivit mäktiga och rika,

₂₈skinande feta.

Det finns ingen gräns för deras ondska,

de dömer inte rättvist,

de driver inte den faderlöses sak till seger

och hävdar inte den fattiges rätt.

₂₉Skall jag inte straffa dem för detta?

säger Herren.

Skall jag inte utkräva hämnd

på ett sådant folk?

₃₀Fasansfulla och skrämmande ting

sker i landet.

₃₁Profeterna profeterar lögner,

och prästerna styr efter deras råd.

Och så vill mitt folk ha det.

Men vad skall ni göra

när det blir slut på detta?