1Jag äcklas av livet.
Jag kan inte hålla tillbaka min klagan,
jag vill ge ord åt min bitterhet.
2Jag säger till Gud: Döm mig inte skyldig,
låt mig veta varför du söker sak med mig.
3Vad har du för glädje av att förtrycka,
att förkasta den du själv har skapat,
medan ditt ljus lyser över de gudlösa?
4Har du en människas ögon,
ser du som dödliga ser?
5Är din livstid en människas,
dina år en mans,
6eftersom du söker fel hos mig,
letar efter mina synder,
7fastän du vet att jag är oskyldig?
Det finns ingen räddning undan dig.
8Du som skapat mig med dina egna händer,
du störtar mig nu i fördärvet.
9Tänk på hur du formade mig som lera,
nu låter du mig bli till jord igen.
10Du hällde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som ost.
11Du klädde mig i hud och kött,
vävde mig samman med ben och senor.
12Du gav mig livet, du visade mig godhet,
din omsorg bevarade mig vid liv.
13Men vad du hade i sinnet var detta,
jag vet vilka planer du hyste:
14att vakta på om jag syndade
och aldrig fria mig från min skuld.
15Om jag är skyldig – ve mig!
Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri
utan mättas av skam och elände.
16Om jag står på mig jagar du mig lik ett lejon,
jag får åter känna på hur underbart du handlar.
17Du skaffar ständigt nya vittnen mot mig
och eggar upp dig mot mig mer och mer.
Plåga och åter plåga blir min lott.
18Varför lät du mig lämna moderlivet?
Jag borde ha fått dö innan någon sett mig.
19Då hade det varit som om jag aldrig funnits,
jag hade burits från modersskötet till graven.
20Flyktiga är mina livsdagar,
låt mig vara, unna mig en flyktig glädje,
21innan jag går för att aldrig komma åter,
bort till ett land av djupaste mörker,
22landet där natt och kaos härskar,
där ljuset är ogenomträngligt mörker.
