Josua 7

₂Från Jeriko sände Josua några män till Aj, nära Bet Aven, öster om Betel, med order att spionera på landet. Männen gav sig i väg till Aj och spionerade. ₃Därefter återvände de och sade till Josua: »Hela hären behöver inte rycka ut. Ett par tre tusen man är nog för att ta Aj. Låt inte hela hären göra sig besvär, där bor så få.« ₄Omkring 3 000 krigare begav sig då dit, men de fick ta till flykten för ajiterna, ₅som dödade trettiosex av dem. Ajiterna förföljde dem från stadsporten ända till Stenbrotten och dödade dem på vägen ner dit. Då rann Israels mod bort som vatten.

₆Josua rev sönder sina kläder och föll ner med ansiktet mot marken inför Herrens ark och blev liggande så ända till kvällen, liksom Israels äldste. De strödde jord på huvudet, ₇och Josua ropade: »Ack, Herre, min Gud, varför förde du detta folk över Jordan? För att ge oss i amoreernas våld? För att förgöra oss? Om vi ändå hade valt att stanna på andra sidan Jordan! ₈Herre, vad kan jag säga, nu när Israel vänt ryggen till och flytt för sina fiender? ₉När kanaaneerna och alla de andra som bor i landet får höra det angriper de oss från alla håll och utplånar vårt namn från jorden. Hur skall du då rädda ditt namns ära?«

₁₀Då sade Herren till Josua: »Stig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot marken? ₁₁Israeliterna har syndat och brutit det förbund som jag befallde dem att hålla. De tog av det som var vigt åt förintelse, de stal det och lade det i smyg bland sina ägodelar. ₁₂Därför kan Israel inte hålla stånd mot sina fiender utan måste vända ryggen till och fly: israeliterna är vigda åt förintelse. Jag skall inte längre vara med er, om ni inte utplånar det som är vigt åt förintelse. ₁₃Se nu till att folket renar sig. Säg: Gör er rena till i morgon. Ty så säger Herren, Israels Gud: Israel, du har hos dig sådant som är vigt åt förintelse. Ni kan inte hålla stånd mot era fiender förrän ni har gjort er av med det. ₁₄I morgon bitti skall ni stiga fram, stam för stam. Den stam som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, släkt för släkt. Den släkt som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, familj för familj. Den familj som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, man för man. ₁₅Den lotten då faller på därför att han har det som är vigt åt förintelse, han skall brännas med allt han äger. Han har brutit Herrens förbund och begått ett nidingsdåd i Israel.«

₁₆Tidigt nästa morgon lät Josua Israel stiga fram, stam för stam, och lotten föll på Judas stam. ₁₇Han lät Judas släkter stiga fram, och lotten föll på Serachs släkt. Han lät Serachs släkt stiga fram, familj för familj, och lotten föll på Savdi. ₁₈Han lät hans familj stiga fram, man för man, och lotten föll på Akan, son till Karmi, son till Savdi, son till Serach av Juda stam. ₁₉Josua sade till Akan: »Min son, ära Herren, Israels Gud, och bekänn inför honom. Tala om vad du har gjort, dölj ingenting för mig.« ₂₀Akan svarade: »Ja, det är jag som har syndat mot Herren, Israels Gud. Detta har jag gjort: ₂₁bland bytet fick jag se en fin babylonisk mantel, tvåhundra siklar silver och en guldtacka på femtio siklar. Jag blev frestad av det, så jag tog det. Nu ligger det nergrävt i mitt tält med silvret underst.« ₂₂Josua skickade i väg några män, som skyndade bort till tältet. Och mycket riktigt, där låg allt nergrävt med silvret underst. ₂₃De tog med alltsammans från tältet till Josua och israeliterna och lade ner det inför Herren.

₂₄Därefter tog Josua Akan, Serachs son, och silvret, manteln och guldtackan, hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får, hans tält och allt han ägde, och han och de andra israeliterna förde alltsammans till Akordalen, Olycksdalen. ₂₅Där sade Josua: »Du drog olycka över oss – i dag skall Herren dra olycka över dig.« Och hela Israel stenade Akan. De brände och stenade allt. ₂₆Över Akan kastade de upp ett väldigt stenröse; det finns kvar än i dag. Då upphörde Herren att vredgas. Så fick platsen namnet Akordalen, och det heter den än i dag.