1Jag blev djupt bedrövad och brast ut i suckar och gråt. Jag gick ut på gården och bad under suckar:
2Rättfärdig är du, Herre,
alla dina handlingar är rättfärdiga,
i allt vad du gör är du barmhärtig och sannfärdig,
din dom är alltid rättvis.
3Tänk nu på mig, Herre, vänd din blick till mig,
straffa mig inte för mina synder och felsteg,
och inte heller för mina fäders.
De syndade mot dig 4och lydde inte dina bud;
då prisgav du oss åt plundring, fångenskap och död
och gjorde oss till åtlöje, till en visa och ett ordspråk
bland alla de folk som du fördrev oss till.
5De många straff du nu låtit drabba mig
är rättvisa domar över mina och mina förfäders synder,
ty vi har inte hållit dina bud
och inte levat svekfritt inför dig.
6Gör nu med mig som du vill,
befall att min ande tas ifrån mig,
så att jag får lämna jordens yta och själv bli jord.
Ty det är bättre att dö än att leva
när jag fått höra dessa lögnaktiga skymford
och är fylld av djup bedrövelse.
Herre, befall att jag får lämna detta elände,
låt mig få gå till mitt eviga hem,
och vänd inte bort ditt ansikte från mig, Herre.
Ty det är bättre att dö och slippa skymford
än att leva i så stort elände.
Saras olyckor
7Samma dag inträffade det också att Sara, dotter till Raguel i Ekbatana i Medien, blev skymfad av en av sin fars tjänsteflickor. 8Hon hade nämligen blivit bortgift sju gånger, men den onde demonen Asmodaios hade dödat alla männen innan de varit tillsammans med henne så som det är bestämt för kvinnorna. Tjänsteflickan sade till henne: »Det är du själv som kväver dina män! Du har redan blivit bortgift med sju män, men ingen av dem har du haft någon glädje av. 9Varför skall du slå oss bara för att dina män har dött? Ge dig i väg till dem! Måtte vi slippa att någonsin se en son eller dotter till dig!«
10Då blev Sara djupt bedrövad och brast i gråt, och hon gick upp på övervåningen i sin fars hus för att hänga sig. Men hon besinnade sig och sade: »Tänk om de skymfar min far och säger till honom: Du hade denna enda kära dotter, och hon blev så olycklig att hon gick och hängde sig. Då blir jag orsak till att min far åldras och dör i sorg. Det är bättre att jag inte hänger mig utan ber till Herren att jag får dö och slipper leva och höra fler skymford.« 11Hon gick genast fram till fönstret, lyfte sina händer och bad:
Välsignad är du, barmhärtige Gud,
välsignat ditt namn för evigt.
Må alla dina verk prisa dig i evighet!
12Jag lyfter mitt ansikte och mina blickar mot dig.
13Befall att jag får lämna jorden och slipper fler skymford.
14Härskare, du vet att ingen man har besudlat mig,
15jag har varken fläckat mitt eller min fars namn
här i fångenskapens land.
Jag är min fars enda barn,
han har ingen mer som kan ärva honom
och ingen släkting eller anförvant som kan äkta mig
och som jag borde spara mig åt.
Sju män har jag redan mist:
varför skulle jag leva längre?
Men om du inte vill låta mig dö,
se då i nåd till mig och visa mig barmhärtighet,
så att jag slipper höra fler skymford.
Ängeln Rafael sänds ut
16I ett och samma ögonblick nådde bådas böner fram till Guds härlighet, 17och Rafael sändes ut för att ge dem bot: åt Tobit genom att befria hans ögon från de vita hinnorna, så att han åter skulle få se Guds ljus, och åt Sara, Raguels dotter, genom att ge henne till hustru åt Tobias, Tobits son, och befria henne från den onde demonen Asmodaios. Tobias hade nämligen företrädesrätt till Sara framför alla andra som kunde vilja äkta henne.
I samma ögonblick som Tobit återvände in i sitt hus från gården, gick Sara, Raguels dotter, ner från övervåningen.
