Salomos vishet 17

Därför förvillades de själar som var utan fostran. ₂När de laglösa trodde sig kunna förslava det heliga folket blev de själva mörkrets fångar och låg fjättrade en lång natt, inspärrade i sina hus som flyktingar undan den eviga försynen. ₃De som syndade i det fördolda och trodde sig trygga för upptäckt i skydd av glömskans mörka slöja skingrades nu i ohygglig fasa, skräckslagna av inbillade syner. ₄Inte ens den vrå som gömde dem gav skydd mot rädslan. Runt omkring dem genljöd dånande skrällar, och gestalter med bistra ansikten skymtade dunkelt. ₅Ingen eld hade kraft att sprida ljus, och inte heller stjärnornas klara lågor kunde lysa upp denna hemska natt. ₆Ingenting annat syntes inför deras ögon än ett fasansfullt bål som tänts av sig självt, och i deras besinningslösa skräck för denna aldrig förut skådade syn blev det de såg ännu fruktansvärdare. ₇Magins taskspelarkonster förmådde ingenting, och domen över dem som skrutit med sitt förstånd blev förödmjukande. ₈Ty de som hade utfäst sig att befria sjuka själar från ångest och skräck låg nu själva sjuka av löjlig, vidskeplig rädsla. _9/10 Det som skrämde dem var ingenting att vara rädd för – ändå var de nära att förgås av fasa, där de hölls i skräck av kringstrykande djur och väsande reptiler. Själva luften, som de inte kunde undkomma, vägrade de att se på. ₁₁Ty ondskan är feg och får sin dom på eget vittnesbörd; ansatt av samvetet väntar den sig alltid det värsta. ₁₂Fruktan består just i att förnuftets bistånd sviker, ₁₃och ju svagare den ängslige är invärtes, desto mer föredrar han att vara okunnig om det som vållar hans plåga.