1 Mackabeerboken 4

₆När dagen bröt in visade sig Judas på slätten. Han hade 3 000 man, men sköldar och svärd hade de inte så många som de skulle ha önskat. ₇Och de såg att hedningarnas här var stark, väl försedd med rustningar och omgiven av kavalleri, och det var stridsvana krigare. ₈Då sade Judas till sina män: »Var inte rädda för att de är så många, tappa inte modet inför deras anlopp! ₉Kom ihåg hur våra fäder blev räddade i Röda havet när farao förföljde dem med sin här. ₁₀Nu skall vi ropa till himlen i hopp om att han är oss nådig och kommer ihåg förbundet med våra fäder. Då krossar han hären där borta under vårt anfall i dag, ₁₁och alla hedningar får lära sig att det finns en som befriar och räddar Israel.«

₁₂När fienderna såg dem och märkte att de ryckte fram ₁₃marscherade de ut till strid från lägret. Judas män blåste i trumpeterna. ₁₄Härarna drabbade samman, och hedningarna blev slagna och flydde till slätten, ₁₅men hela eftertruppen blev nerhuggen. De förföljde dem ända till Geser och ut på Idumeens, Ashdods och Jamnias slätter, och omkring 3 000 fiender stupade.

₁₆När Judas och hans här vände tillbaka från förföljandet ₁₇sade han till folket: »Låt er inte lockas av bytet, för vi har ännu en strid framför oss. ₁₈Gorgias är inte långt från oss i bergen med sin här. Nu måste ni hålla stånd mot våra fiender och kämpa mot dem. Sedan kan ni tryggt ta för er av bytet.«

₁₉Judas hade knappt talat färdigt förrän man såg en truppavdelning marschera fram vid bergets fot. ₂₀Men fienderna märkte att de var slagna och att man höll på att bränna lägret, ty röken syntes tydligt och visade vad som hade hänt. ₂₁När de uppfattade detta tappade de modet fullständigt, och då de dessutom fick se Judas här stå stridsberedd på slätten ₂₂flydde de allesammans till Filisteen. ₂₃Judas återvände då för att plundra lägret, och där tog de mängder av guld och silver, blå och röda purpurtyger och andra dyrbarheter. ₂₄På återvägen sjöng de och lovprisade himlen, som tillbörligt är, ty evigt varar hans nåd. ₂₅En stor räddningens dag var detta för Israel.

₂₈Följande år mönstrade han 60 000 elitsoldater och 5 000 ryttare för att slutföra kriget mot Israel. ₂₉De föll in i Idumeen och slog läger vid Bet-Sur, och Judas kom emot dem med 10 000 man. ₃₀När han såg hur stark fiendehären var bad han denna bön: »Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filisteernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare. ₃₁Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare! ₃₂Gör dem fega, förlama deras mod och kraft, låt dem drabbas av ett förödande nederlag! ₃₃Slå ner dem med hjälp av dem som älskar dig och deras svärd, och låt alla dem som känner ditt namn få prisa och lovsjunga dig!« ₃₄Sedan drabbade de samman, och bortåt 5 000 man i Lysias här stupade och föll under Israels anfall.

₃₅När Lysias såg hur hans egen här hade drivits tillbaka och märkte vilket mod som fanns på Judas sida och hur fast beslutna israeliterna var att leva eller dö med ära, tågade han tillbaka till Antiochia. Sedan värvade han legotrupper för att kunna återvända till Judeen med en ännu större härsmakt.

₃₇Hela hären samlades, och de gick upp till Sionberget. ₃₈Där fann de templet övergivet, altaret skändat och portarna nerbrända; på gårdarna växte riset som i en snårskog eller på en bergskulle, och prästernas sidokammare var nedrivna. ₃₉Då rev de sönder sina kläder och brast ut i höga klagorop; de strödde aska över sig ₄₀och föll ner med ansiktet mot marken. Och de blåste i signaltrumpeterna och ropade upp mot himlen.

₄₁Sedan befallde Judas en del av sina män att ta upp strid mot borgens besättning medan han renade templet. ₄₂Han valde ut oförvitliga präster med kärlek till lagen, ₄₃och de renade templet och förde bort de vanhelgande stenarna till en oren plats. ₄₄De rådgjorde om vad de skulle göra med brännofferaltaret som hade blivit skändat ₄₅och kom till det kloka beslutet att riva ner det, för att det inte skulle vittna om skymfen att hedningarna hade vanhelgat det.

De rev alltså ner altaret ₄₆och lade undan stenarna på en lämplig plats på tempelberget, där de skulle ligga tills det kom en profet som kunde ge anvisningar om dem. ₄₇Sedan tog de ohuggna stenar, som lagen föreskriver, och byggde ett nytt altare, likadant som det gamla. ₄₈Och de satte templet i stånd, även tempelhusets inre, och renade gårdarna. ₄₉De gjorde en ny uppsättning av heliga föremål och bar in lampstället, rökelsealtaret och bordet i tempelhuset. ₅₀Sedan brände de rökelse på altaret och tände lamporna på lampstället, så att de spred sitt sken i templet. ₅₁De lade fram bröd på bordet och hängde upp förhängena.

När allt som de skulle göra var färdigt ₅₂steg de upp tidigt på morgonen – det var den tjugofemte dagen i den nionde månaden, dvs. månaden kislev, år 148 – ₅₃och frambar offer enligt lagens föreskrifter på det nybyggda brännofferaltaret. ₅₄Vid den tid på året och på den dag då hedningarna hade skändat det blev det återinvigt, under sång och spel på harpor, lyror och cymbaler. ₅₅Och allt folket föll ner och tillbad och prisade himlen som hade gett dem framgång.

₅₆De firade altarets återinvigning i åtta dagar, bar fram brännoffer under stor glädje och offrade räddnings- och lovsångsoffret. ₅₇De prydde tempelhusets fasad med kransar av guld och med sköldar, och de återställde portarna och sidokamrarna och försåg dem med dörrar. ₅₈Bland folket rådde jublande glädje över att den skymf som hedningarna hade tillfogat dem var utplånad.

₅₉Det bestämdes av Judas och hans bröder och hela Israels församling att dagarna för altarets återinvigning skulle firas med fester och glädje år efter år vid samma tid på året, åtta dagar från den tjugofemte dagen i månaden kislev. ₆₀Vid samma tid byggde de höga murar med kraftiga torn kring Sionberget, för att inte hedningarna skulle kunna komma igen och besudla området som de hade gjort förra gången. ₆₁Judas avdelade en styrka till försvar av platsen, och som skydd för den befäste han också Bet-Sur, för att folket skulle ha en gränsfästning mot Idumeen.