1 Samuelsboken 24

Saul lämnade grottan och fortsatte vägen fram. ₉Då reste sig David och gick ut och ropade efter honom: »Min herre och konung!« Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. ₁₀Han sade: »Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? ₁₁Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. – ₁₂Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet. ₁₃Herren skall döma mellan oss, Herren skall hämnas på dig för vad du har brutit mot mig, själv skall jag inte röra dig. ₁₄Du vet hur de gamle brukade säga: Ont kommer från de onda. Min hand skall inte röra vid dig. ₁₅Mot vem har Israels konung dragit ut, vem är det du jagar? En död hund! En ynka loppa! ₁₆Men Herren skall vara domare; han skall skipa rättvisa mellan dig och mig. Han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt gentemot dig.«

₁₇När David hade sagt detta ropade Saul: »David, min son, är det verkligen du?« Och han brast i gråt. ₁₈»Det är du som har rätt, inte jag«, sade han. »Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. ₁₉I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. ₂₀Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. ₂₁Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre. ₂₂Svär nu vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min släkt.« ₂₃Detta lovade David med ed, och sedan vände Saul tillbaka hem, medan David och hans män drog sig upp till sitt bergfäste.