1 Samuelsboken 25

David hade dragit vidare ner mot Paranöknen. ₂I Maon bodde på den tiden en man som höll boskapshjordar i Karmel. Han var mycket välbärgad; han ägde 3 000 får och 1 000 getter, och nu var han i Karmel i samband med fårklippningen. ₃Mannen hette Naval och hans hustru Avigajil. Hon var en klok och vacker kvinna, men han var styvsint och elak; han tillhörde Kalevs ätt. ₄Då David ute i öknen fick reda på att Naval höll på med fårklippningen i Karmel ₅skickade han dit tio av sina män: »Dra upp till Karmel och gå hem till Naval«, sade han. »Hälsa honom från mig ₆och säg: Jag önskar dig all lycka och allt gott för dig och din familj och allt du äger. ₇Jag fick höra att du är i färd med fårklippningen. Nu är det så att dina herdar har hållit till hos oss, och vi har aldrig gjort dem något för när. Inte heller har de blivit av med något under hela tiden de har varit i Karmel. ₈Fråga själv ditt folk, de kan intyga det. Jag ber dig därför att ta väl emot mina män, när de nu har kommit på en festdag, och ge av vad du kan ha åt dem och din vän David.«

₉Då männen kom till Naval framförde de Davids hälsning och väntade så på svar. ₁₀Men Naval frågade: »David, vem är det? Jishajs son, vem är det? Det är gott om slavar nu för tiden som rymmer från sina herrar. ₁₁Skulle jag ta mitt bröd och mitt vin och det som jag har slaktat för mina fårklippare, skulle jag ge det åt folk som kommer från jag vet inte var?« ₁₂Männen vände tvärt och gick tillbaka till David och berättade vad som hade hänt. ₁₃»Spänn på er svärden«, sade David till sina män, och det gjorde alla, också David själv. Sedan drog han upp mot Karmel med omkring 400 man, medan 200 man stannade i lägret.

₁₄En av Navals tjänare berättade för hans hustru Avigajil att David hade skickat budbärare utifrån öknen: »De framförde en hälsning till vår husbonde, men han snäste av dem. ₁₅Och de har ändå varit så hyggliga mot oss, aldrig har vi blivit ofredade, och ingenting har kommit bort för oss under hela den tid vi har hållit till i deras trakter. ₁₆De har varit en skyddande mur omkring oss både natt och dag, så länge vi har vallat boskapen i deras närhet. ₁₇Nu måste du tänka ut vad du kan göra. Domen är säkert redan fälld över vår herre och allt hans husfolk. Själv är han en så ondsint människa att man inte ens kan tala med honom.« ₁₈Avigajil gick genast och tog fram tvåhundra brödkakor, två läglar vin, fem redan tillredda får, ett par säckar rostad säd, hundra kakor russin och tvåhundra kakor fikon och lastade alltsammans på åsnor. ₁₉Hon sade åt sina tjänare att gå i förväg, så skulle hon själv komma efter. Men till sin man Naval nämnde hon ingenting. ₂₀Bäst som hon var på väg neråt i skydd av berget, ridande på sin åsna, mötte hon David och hans män, som kom emot henne. ₂₁David hade suttit och tänkt: »Det tjänade ingenting till att jag skyddade den där mannens egendom ute i öknen, så att ingenting kom bort. Han har lönat gott med ont. ₂₂Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag låter ett enda manfolk i hans hus vara vid liv när morgonen kommer.«

₂₃När Avigajil fick se David steg hon genast av åsnan och föll ner för honom med ansiktet mot marken och hälsade honom underdånigt. ₂₄»Herre«, sade hon och föll ner för hans fötter, »skulden är min, men låt mig få säga ett ord. Jag ber dig lyssna på din tjänarinna. ₂₅Bry dig inte om den eländige Naval. Han bär sitt namn med all rätt: Vettlös heter han, och vettlös är han. Själv träffade jag aldrig männen som du skickade. ₂₆Så sant Herren lever, han som har hindrat dig från att spilla blod och ta rätten i egna händer, och så sant du själv lever, herre: må det gå dina fiender och dem som vill dig illa på samma sätt som det går Naval. ₂₇Ta emot de gåvor som din tjänarinna medför, herre, och låt fördela dem bland männen i ditt följe. ₂₈Jag ber dig förlåta din tjänarinna vad hon har felat. Herren skall bygga dig ett kungahus som består. Du utkämpar Herrens krig, och du skall inte göra dig skyldig till något som är orätt så länge du lever. ₂₉Om någon skulle förfölja dig och stå dig efter livet skall Herren bevara ditt liv som en dyrbar sten, men dina fienders liv skall han lägga i sin slunga och skjuta bort. ₃₀När Herren har gett dig allt det goda han har utlovat och satt dig till furste över Israel, ₃₁så skall du inte behöva förebrå dig eller gräma dig över att du har spillt oskyldigt blod och tagit rätten i egna händer. Men när Herren låter det gå dig väl, tänk då på mig, din tjänarinna.« ₃₂David svarade: »Prisad vare Herren, Israels Gud, som har fört dig i min väg. ₃₃Jag prisar din klokhet, och jag prisar dig själv, för att du i dag har hindrat mig från att spilla blod och ta rätten i egna händer. ₃₄Men så sant Herren lever, Israels Gud, han som har avhållit mig från att göra dig illa: om du inte så snabbt hade kommit mig till mötes, då hade vartenda manfolk hos Naval strukit med före gryningen.« ₃₅Så tog David emot vad hon hade fört med sig. »Nu kan du lugnt rida hem«, sade han, »jag har lyssnat till dig, och jag gör dig till viljes.«

₃₆När Avigajil kom hem fann hon att Naval hade ställt till med en fest som anstod en kung. Själv var han drucken och mycket upprymd. Därför nämnde hon inte ett ord om saken förrän nästa dag. ₃₇På morgonen, när han hade nyktrat till, berättade Avigajil för sin man vad som hade hänt. Då drabbades han av slag, och han låg där som en sten. ₃₈Omkring tio dagar senare släckte Herren hans liv.

₃₉När David fick höra att Naval var död sade han: »Prisad vare Herren, som har straffat Naval för den skymf som jag har lidit. Herren har hindrat mig från att begå en ogärning och låtit Navals ondska gå ut över honom själv.«

David skickade nu bud till Avigajil för att begära henne till hustru. ₄₀Hans tjänare kom till henne i Karmel och framförde sitt ärende: »David har sänt oss för att hämta dig till honom som hans hustru.« ₄₁Då föll Avigajil ner och hälsade dem med ansiktet mot marken och gav sitt svar: »Jag är din tjänarinna, låt mig vara en slavinna som tvättar fötterna på sin herres tjänare.« ₄₂Så satte hon sig genast upp på sin åsna och red i väg, i sällskap med sina fem tjänsteflickor. Hon följde med Davids sändebud och blev hans hustru.

₄₃David var också gift med Achinoam från Jisreel; båda var nu hans hustrur. ₄₄Men Saul hade gett sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti, Lajishs son, från Gallim.