Jesaja 63

₁»Vem är han som kommer från Edom,

från Bosra i röda kläder,

som praktfull i sin dräkt

går fram med väldig kraft?«

Jag är den som förkunnar rättfärdighet,

den som har makt att rädda.

₂»Varför är din dräkt så röd,

dina kläder som en vintrampares?«

₃Jag har ensam trampat vinpressen,

ingen från folken hjälpte mig.

Jag trampade dem i min vrede,

stampade dem i min harm.

Saften stänkte på mina kläder,

hela min dräkt blev fläckad.

₄Jag hade bestämt en hämndens dag,

befrielsens år var inne.

₅Jag såg mig om, men ingen kom till hjälp,

jag häpnade över att ingen gav mig stöd.

Då gav min styrka mig seger,

min vrede blev mitt stöd.

₆Jag trampade folken i min vrede,

krossade dem i min harm.

Jag lät deras blod flyta på marken.

₇Jag vill förkunna Herrens kärlek,

prisa Herren för allt han gjort för oss,

allt det goda han gjort för Israels folk

i sin barmhärtighet och sin stora kärlek.

₈Han sade: De är ju mitt folk,

barn som aldrig sviker.

Därför blev han deras räddare ₉i all nöd.

Det var inget sändebud, ingen ängel

utan han själv som räddade dem,

det var han som befriade dem

av kärlek och medömkan.

Alltid i gångna tider

lyfte han upp dem och bar dem.

₁₀Men de trotsade honom

och bedrövade hans heliga ande.

Han förvandlades till deras fiende,

och han stred mot dem.

₁₁Då tänkte hans folk på gångna tider:

Var är han som drog upp ur vattnet

herden för sin hjord?

Var är han som ingöt

sin heliga ande i hans bröst,

₁₂han som lät sin härliga makt

gå vid Moses högra sida,

han som klöv havet framför dem

och skapade sig ett evigt namn,

₁₃han som förde dem genom djupen?

Som hästen på heden

gick de fram utan att snava.

₁₄Likt boskap på väg ner i dalen

fördes de av Herrens ande.

Så ledde du ditt folk

och skapade dig ett härligt namn.

₁₅Blicka ner från himlen,

från din heliga och härliga boning.

Var är din lidelse och din kraft?

Din ömhet och barmhärtighet vägrar du mig.

₁₆Du är ju vår fader,

Abraham vill inte veta av oss,

Israel erkänner oss inte.

Du, Herre, är vår fader,

alltid har du hetat vår befriare.

₁₇Varför låter du oss gå vilse

och överge dina vägar, Herre,

varför gör du våra hjärtan hårda,

så att vi inte fruktar dig?

Ändra dig för dina tjänares skull,

de stammar som är din egendom.

₁₈Varför får gudlösa beträda din helgedom,

våra fiender trampa omkring i ditt tempel?

₁₉Det är som om du aldrig varit vår härskare,

som om ditt namn inte hade utropats över oss.