Bön och syndabekännelse
1O att du slet itu himlen och steg ner,
så att bergen bävade inför dig,
2som när elden bränner upp riset,
som när elden får vattnet att koka!
Fienden skulle lära känna ditt namn
och folken darra inför dig
3när du utförde underverk
som vi inte väntade oss
4och aldrig förr hade hört om.
Inget öra har hört, inget öga har sett
någon annan gud än dig gripa in
för dem som hoppas på honom.
5Du tar dig an dem som med glädje gör det rätta,
dem som följer dig och tänker på dig.
Fast du vredgades syndade vi.
[---]
6Vi har alla blivit som något orent,
en nersölad dräkt är all vår rättfärdighet.
Vi vissnar alla som löv,
och likt vinden sveper våra synder bort oss.
7Ingen åkallar ditt namn,
ingen vaknar upp och håller sig till dig.
Du har dolt ditt ansikte för oss
och utlämnat oss åt våra synder.
8Men du, Herre, är vår fader.
Vi är leran och du har format oss,
vi är alla ett verk av din hand.
9Låt inte din vrede rasa, Herre,
minns inte för evigt våra synder.
Se på oss, vi är alla ditt folk.
10Dina heliga städer har blivit öken,
Sion har blivit öken,
Jerusalem ligger öde.
11Vårt heliga och härliga tempel,
där våra fäder prisade dig,
har förtärts av eld,
det käraste vi hade är skövlat.
12Kan du ändå vara overksam, Herre,
skall du tiga och plåga oss så?
