Judit ingriper
1Samtidigt fick Judit höra om vad som hänt. Hon var dotter till Merari, som var son till Us, son till Josef, son till Ussiel, son till Hilkia, son till Hananja, son till Gideon, son till Refaja, son till Achituv, son till Elia, son till Hilkia, son till Eliav, son till Netanel, son till Shelumiel, son till Surishaddaj, son till Simon, son till Israel. 2Hennes man Manasse, som tillhörde samma stam och släkt, hade dött under kornskörden. 3Han fick solsting medan han ledde arbetet med att binda kärvar på åkern, blev liggande sjuk och dog i sin hemstad Baityloua, och man begravde honom bland hans fäder på fältet mellan Dotan och Balamon. 4Därefter hade Judit levt som änka i sitt hem i tre år och fyra månader. 5På taket till sitt hus hade hon låtit slå upp ett skjul, hon hade säcktyg om höfterna och bar alltid sina änkekläder. 6Hon fastade varje dag alltsedan hon blivit änka, utom på försabbaten och sabbaten, vid nymåne och dagen närmast före samt vid det israelitiska folkets fester och glädjehögtider. 7Hon var en mycket vacker och tilldragande kvinna. Hennes man Manasse hade efterlämnat både guld och silver, tjänare och tjänsteflickor, boskap och åkrar, som hon hade i behåll. 8Ingen hade ett ont ord att säga om henne, ty hon var mycket gudfruktig.
9Judit fick alltså höra om de bittra ord som folket i sin förtvivlan över vattenbristen hade slungat mot stadens styresman och likaså om allt som Ussia hade sagt till svar: hur han hade gett dem sin ed på att överlämna staden till assyrierna efter fem dagar. 10Då skickade hon den betrodda slavinna som hade tillsynen över hennes egendom med bud efter Ussia, Havri och Karmi, stadens äldste. 11När de infann sig hos henne sade hon:
»Hör på mig, ni som styr över Baitylouas folk: det var inte rätt att tala som ni gjorde inför folket i dag, då ni ställde denna ed mellan Gud och er och lovade att överlämna staden till våra fiender om inte Herren ger oss hjälp inom den bestämda tiden. 12Vilka tror ni att ni är, när ni utmanar Gud som ni gjort i dag och inför alla människor sätter er i Guds ställe? 13Det är Herren, allhärskaren, ni försöker genomskåda, men ni kommer aldrig någonsin att förstå något. 14Ni kan ju inte finna det en människa gömmer i hjärtats djup eller få grepp om de tankar hon tänker – hur skall ni då kunna utforska Gud, som har skapat allt detta? Hur vill ni lära känna hans tankar och begripa hans planer? Nej, bröder, väck inte Herrens, vår Guds, vrede. 15Om han inte vill hjälpa oss inom de fem dagarna har han ändå makten att ge oss beskydd den dag han själv vill, likaväl som att låta oss gå under inför våra fiender. 16Men ni skall inte försöka binda Herren, vår Gud, i hans beslut, ty Gud viker inte för hot som en människa och kan inte föras bakom ljuset som en dödlig.
17Låt oss därför tåligt vänta på räddningen från honom medan vi ropar till honom om hjälp – han kommer att höra vår bön, om det är hans vilja. 18Ty det har aldrig förekommit i vår tid och sker inte heller i dag att någon av våra stammar eller släkter eller bygder eller städer ber till gudar som tillverkats av människohänder. Sådant inträffade i gångna tider, 19och det var därför våra fäder blev utlämnade åt svärd och plundring och led ett förkrossande nederlag mot våra fiender. 20Men vi har aldrig känts vid någon annan gud vid sidan av honom; därför kan vi hoppas att han inte skall överge oss och inte någon av vårt folk. 21Ty om vi blir tagna faller hela Judeen; då blir vårt tempel plundrat, och Gud kommer att ställa oss till svars för att det blivit vanhelgat. 22När man har mördat våra bröder, deporterat befolkningen och skövlat vårt arv och vår egendom skall han låta detta vila tungt på oss, där vi lever som slavar bland hedningarna, och vi kommer att väcka anstöt och förakt hos dem som köpt oss. 23Ty det slaveriet kommer inte att vändas i någon ny nåd, utan Herren, vår Gud, skall göra det till en förnedring för oss.
24Men nu, bröder, måste vi visa våra landsmän att deras liv hänger på oss och att vi är grunden för helgedomens, tempelbyggnadens och altarets bestånd. 25Och för allt detta skall vi tacka Herren, vår Gud, som prövar oss likaväl som våra fäder. 26Kom ihåg vad han gjorde med Abraham, hur han prövade Isak och vad som hände Jakob i det syriska Mesopotamien när han vaktade sin morbror Labans får. 27Ty liksom den eld de fick gå igenom tjänade till att pröva deras hjärtan, så har Herren inte heller lagt detta på oss som ett straff. När han tuktar dem som söker sig till honom vill han visa dem till rätta.«
28Ussia svarade: »Allt vad du har sagt är klokt, och ingen kan invända något mot dina ord. 29Det är inte heller första gången du ger prov på din vishet. Redan i dina tidigaste år lade hela folket märke till din klokhet, ty du är född med ett klart förstånd. 30Men eftersom folket är svårt plågat av törsten tvingade de oss att handla så som vi nu har lovat och att binda oss med en ed som vi inte får bryta. 31Be nu för oss, du som är en from kvinna. Då sänder Herren regn så att våra cisterner fylls och vår vanmakt får ett slut.«
32Då sade Judit till dem: »Hör på mig. Jag skall utföra något som vårt folk kommer att minnas i släktled efter släktled. 33Ni skall stå vid porten i natt, och jag skall gå ut där med min slavinna. Innan den tidpunkt är inne då ni lovat att överlämna staden till våra fiender skall Herren rädda Israel genom min hand. 34Men försök inte ta reda på vad jag tänker göra; jag kommer inte att säga er det förrän min plan är genomförd.«
35Ussia och de andra ledarna sade till henne: »Gå i frid, och måtte Herren Gud gå framför dig för att ge våra fiender deras straff.« 36Så lämnade de hennes skjul och återvände till sina poster.
