Jeremias tempelpredikan
1Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap:
Hör Herrens ord alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! 3Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. 4Lita inte på lögner som »Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.« 5Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, 6om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, 7då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid. 8Men ni litar på lögner som inte är till hjälp. 9Tror ni att ni kan stjäla och dräpa och begå äktenskapsbrott och svära falskt och tända offereld åt Baal och följa andra gudar som ni inte känner 10och sedan träda fram inför mig i detta hus, som mitt namn är utropat över, och säga »Vi är räddade«, och sedan fortsätta med alla dessa vidrigheter? 11Detta hus, som mitt namn är utropat över, tar ni det för ett rövarnäste? Det är det också i mina ögon, säger Herren.
12Gå till min helgedom i Shilo, där jag förr lät mitt namn bo, och se vad jag gjorde med den på grund av mitt folk Israels ondska. 13Och nu har ni gjort allt detta, säger Herren. Gång på gång har jag talat till er, men ni har inte lyssnat, jag har ropat på er, men ni har inte svarat. 14Detta hus, som mitt namn är utropat över och som ni förlitar er på, och denna plats, som jag gett åt er och era fäder, skall jag därför behandla så som jag behandlade Shilo. 15Jag skall kasta er bort ur min åsyn så som jag kastade bort alla era bröder, hela Efraims släkte.
Falsk och sann gudsdyrkan
16Du skall inte be för detta folk, inte komma med klagan och förböner och inte vädja till mig, jag kommer inte att lyssna på dig. 17Ser du inte vad de gör i Judas städer och på Jerusalems gator? 18Barnen samlar ved, fäderna tänder eld och kvinnorna knådar deg för att baka offerkakor åt Himladrottningen, och de utgjuter dryckesoffer åt andra gudar för att förtreta mig. 19Men är det till förtret för mig? säger Herren. Är det inte till förtret för dem, till skam för dem själva? 20Därför säger Herren Gud: Se, min vrede och mitt raseri skall välla ut över denna plats, över människor och djur, över markens träd och jordens frukt; den skall brinna utan att slockna.
21Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer till era slaktoffer och ät köttet! 22Ty när jag förde era fäder ut ur Egypten gav jag dem inte någon befallning eller något bud om brännoffer och slaktoffer. 23Vad jag befallde dem var detta: Lyssna till mig, så skall jag vara er Gud och ni skall vara mitt folk. Vandra alltid den väg jag befaller er att vandra, så skall det gå er väl. 24/25 Men de ville inte lyssna, inte höra på mig. Era fäder lydde sina onda och hårda hjärtan. Från den dag de lämnade Egypten ända till denna dag har de gått bakåt och inte framåt. Gång på gång sände jag mina tjänare profeterna till dem, 26men de ville inte lyssna till mig, inte höra på mig. De var styvnackade och bar sig värre åt än sina fäder.
27Du skall säga allt detta till dem, men de kommer inte att höra på dig; du skall ropa till dem, men de kommer inte att svara dig. 28Säg då till dem: Detta är det folk som inte vill lyssna till Herren, sin Gud, och inte ta varning. Sanningen har försvunnit, den hörs inte mer från deras mun.
29Klipp av dig dina lockar och kasta bort dem,
stäm upp en klagosång på de kala höjderna.
Herren har förkastat och övergivit
det släkte som väcker hans vrede.
30Ty folket i Juda har gjort det som är ont i mina ögon, säger Herren. De har ställt upp sina vidriga avgudar i det hus som mitt namn är utropat över, de har gjort det orent. 31De har byggt Tofets offerplats i Ben-Hinnoms dal. Där bränner de sina söner och döttrar. Något sådant har jag aldrig befallt och aldrig tänkt.
32Därför skall det komma en tid, säger Herren, då det inte längre heter Tofet och Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen, och man skall gräva gravar i Tofet tills där inte längre finns någon plats kvar. 33Ja, detta folks döda kroppar skall bli till föda åt himlens fåglar och markens djur, ty ingen finns som kan jaga bort dem. 34Och i Judas städer och på Jerusalems gator skall jag tysta alla glada röster, jubelrop och bröllopsglädje. Ja, landet skall läggas öde.
