Job 14

₁Människan, av kvinna född,

lever en kort tid och mättas av oro.

₂Hon växer som blomman och vissnar,

en skugga som snart är borta.

₃Och en sådan skärskådar du

och drar inför rätta!

₄Som om en oren kunde bli ren!

₅Om nu människans dagar är fastställda

och hennes tid är utmätt av dig,

om du satt den gräns hon inte överskrider,

₆vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara,

tills daglönarens dag är slut.

₇För ett träd finns det hopp:

om det fälls kan det växa upp igen

och skjuta nya skott.

₈Även om rötterna åldras i jorden

och stubben multnar i mullen,

₉spirar det på nytt när det anar vatten

och grenar sig som en ung planta.

₁₀Men när en man dör är allt förbi.

När en människa gått bort, var finns hon då?

₁₁Om än vattnet tar slut i havet,

floderna sinar och torkar ut,

₁₂reser sig aldrig en död igen.

Förr skall himlen rämna än han vaknar,

aldrig väcks han ur sin sömn.

₁₃Om du ändå ville gömma mig i dödsriket,

hålla mig dold tills din vrede lagt sig,

glömma mig, men blott för en tid

₁₄– kan en som har dött få liv igen? –

då skulle jag hålla ut på min post

tills min avlösning kom.

₁₅Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara,

du skulle längta efter den du skapat.

₁₆Nu räknar du alla mina steg

och vaktar på om jag syndar.

₁₇Mina brott förvarar du under sigill,

varje skuld finns bokförd.

₁₈Liksom berget vittrar och rasar

och klippan rubbas från sin plats,

₁₉liksom stenarna mals sönder av vattnet

och skyfall sköljer bort gruset,

så krossar du människans hopp.

₂₀Du besegrar henne i grund, och hon är borta,

vanställd, förvisad ur din åsyn.

₂₁Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte,

de ringaktas, men hon märker det ej.

₂₂Hon känner bara smärtan i sin egen kropp

och sorgen i sin egen själ.