Förhandlingar med Rom och Sparta
1Jonatan märkte att läget var gynnsamt för honom, och han valde ut några män som han sände till Rom för att bekräfta och förnya vänskapen med folket där. 2Också till Sparta och till andra platser skickade han brev med likartat innehåll. 3Sändebuden reste till Rom och fick företräde hos rådsförsamlingen. Där sade de: »Översteprästen Jonatan och det judiska folket har sänt oss för att förnya ert fördrag om vänskap och bistånd med dem på samma villkor som tidigare.« 4Romarna gav dem brev, där myndigheterna på olika platser anmodades att trygga deras hemfärd till Judeen.
5Här följer en avskrift av det brev som Jonatan skrev till spartanerna:
6»Översteprästen Jonatan, folkets äldste, prästerna och hela det judiska folket hälsar sina bröder spartanerna. 7För länge sedan skickades ett brev till översteprästen Onias från er dåvarande kung Areios med besked om att ni är våra bröder, som framgår av nedanstående avskrift. 8Onias gav sändebudet ett glansfullt mottagande och tog emot brevet, som talade om förbund och vänskap. 9Vi behöver visserligen ingenting sådant, eftersom vi finner hjälp i de heliga böcker som vi äger. 10Men genom denna beskickning vill vi ändå söka förnya broderskaps- och vänskapsförhållandet med er, så att vi inte skall bli främlingar för er, ty det har gått lång tid sedan er beskickning till oss. 11Vi försummar aldrig att tänka på er utan nämner er vid varje offer vi bär fram och i våra böner, både vid våra högtider och vid andra passande märkesdagar, så som plikt och anständighet kräver att man skall minnas sina bröder. 12Vi gläder oss över er berömmelse. 13Själva har vi blivit indragna i många svårigheter och många strider, och kungarna i våra grannländer har fört krig mot oss. 14Vi ville emellertid inte besvära er och våra andra bundsförvanter och vänner under dessa strider, 15ty vårt stöd är den hjälp som kommer från himlen. Vi har också blivit räddade från våra fiender, och våra fiender har tvingats på knä.
16Nu har vi valt ut Noumenios, Antiochos son, och Antipatros, Jasons son, och skickat dem till romarna för att förnya vårt tidigare fördrag om vänskap och bistånd. 17Vi har befallt dem att bege sig också till er för att framföra vår hälsning och överlämna detta brev om förnyandet av vårt brödraförhållande. 18Vi emotser nu tacksamt svar från er om detta.
19Här följer en avskrift av det brev som skickades till Onias: 20Spartanernas kung Areios hälsar översteprästen Onias. 21I en skrift har man funnit att spartaner och judar är bröder och att båda folken härstammar från Abraham. 22Då vi nu har fått veta detta, är vi tacksamma om ni vill skriva till oss om era förhållanden. 23Vi skriver också svar till er. Er boskap och egendom är vår, det vi äger tillhör er. Vår befallning är att närmare besked om detta skall framföras till er.«
Jonatans sista bedrifter
24Jonatan fick höra att Demetrios generaler hade kommit tillbaka med en ännu större här än förra gången för att gå till angrepp mot honom. 25Då bröt han upp från Jerusalem, och eftersom han inte ville ge dem någon möjlighet att tränga in i hans eget land gick han emot dem i trakten av Hamat. 26Han skickade spanare till deras läger, och de återvände med rapport om att fienden beredde sig att överfalla dem på natten. 27När solen gick ner gav Jonatan sitt folk order att hålla sig vakna och ha vapnen till hands för att vara stridsberedda hela natten. Han satte också ut förposter kring lägret.
28Men motståndarna fick höra att Jonatan och hans folk var stridsberedda. Då greps de av skräck och förfäran, och de drog sig tillbaka efter att först ha tänt eldar i sitt läger. 29Jonatan och hans folk märkte ingenting förrän på morgonen, eftersom de såg ljuset från eldarna. 30Han satte efter dem men lyckades inte hinna upp dem, ty de hade kommit över Eleutherosfloden. 31Jonatan vände sig då mot de araber som kallas sabadeer, slog dem och plundrade dem. 32Sedan marscherade han därifrån till Damaskus och tågade vidare genom hela landet.
33Simon drog också ut och tågade genom landet bort till Ashkelon och de befästa städerna däromkring. Dessutom vek han av till Joppe och försäkrade sig om staden. 34Han hade nämligen hört att man tänkte överlämna fästningen åt Demetrios folk; nu förlade han en besättning där, som skulle bevaka den.
35När Jonatan hade kommit tillbaka sammankallade han folkets äldste och beslöt i samråd med dem att börja bygga befästningar i Judeen. 36Jerusalems murar skulle också höjas, och en hög mur skulle uppföras mellan borgen och staden, så att de blev åtskilda och borgen låg isolerad, utan möjlighet för besättningen att sälja eller köpa något. 37Folket samlades till byggnadsarbetena i staden, där muren mot bäckravinen i öster delvis hade rasat. Jonatan reparerade också det så kallade Kafenata, 38och Simon byggde upp Hadid i Låglandet, befäste staden och försåg den med portar och bommar.
Tryfon tillfångatar Jonatan
39Tryfon försökte nu ta makten över Asien och bli krönt, och han strävade efter att komma kung Antiochos till livs. 40Han ville emellertid undvika att bli hejdad eller angripen av Jonatan och sökte efter en möjlighet att gripa honom för att röja honom ur vägen. Han begav sig därför till Bet-Shean. 41Jonatan marscherade ut för att möta honom med 40 000 man, utvalda för reguljär strid, och han kom också till Bet-Shean.
42När Tryfon såg att Jonatan hade en så stor här med sig vågade han inte bruka våld mot honom. 43I stället gav han honom ett glansfullt mottagande, föreställde honom för alla sina vänner och överlämnade gåvor till honom. Och han gav order om att både hans vänner och trupperna skulle visa samma lydnad mot Jonatan som mot honom själv.
44Sedan sade han till Jonatan: »Varför har du utsatt allt detta folk för sådana strapatser när vi inte är i krig? 45Låt dem nu bege sig hem till sitt, och välj ut ett fåtal män till dina personliga följeslagare! Kom sedan med mig till Ptolemais, så skall jag överlämna staden åt dig, och dessutom de andra befästa städerna och resten av armén och alla ämbetsmännen. När det är gjort skall jag vända hemåt och tåga härifrån, ty det var för den sakens skull jag kom hit.«
46Jonatan litade på honom och gjorde som han sade: han skickade bort sina trupper, och de tågade hem till Judeen. 47Han behöll emellertid 3 000 man hos sig; 2 000 av dem lämnade han kvar i Galileen medan 1 000 följde honom vidare.
48Men när Jonatan hade kommit in i Ptolemais stängde invånarna stadens portar, grep honom och högg ner alla dem som hade följt honom in. 49Sedan skickade Tryfon en truppstyrka med kavalleri till Galileen och den stora slätten för att göra slut på alla Jonatans män.
50När dessa fick klart för sig att Jonatan hade tagits till fånga och var förlorad med sina följeslagare ingav de varandra mod och marscherade stridsberedda i väg i tät formering. 51Förföljarna märkte då att de var beredda till kamp för livet och drog sig tillbaka. 52Alla kom alltså välbehållna tillbaka till Judeen, men de sörjde Jonatan och hans följeslagare. En stor rädsla fick makt med dem, och hela Israel sörjde djupt.
53Men alla grannfolken föresatte sig nu att utrota dem, ty de sade sig: »De har inte längre någon ledare och hjälpare. Nu skall vi gå till angrepp mot dem och utplåna minnet av dem bland människorna.«
