Mordokaj ber Ester vädja till kungen
1[1] När Mordokaj fick höra vad som höll på att ske rev han sönder sina kläder, höljde sig i säcktyg och strödde aska över sig. Han sprang ut och rusade längs stadens huvudgata och ropade högt: »De utplånar ett oskyldigt folk!« 2[2] Han fortsatte ända till Kungliga porten men stannade där, ty det var inte tillåtet för honom att gå in i palatset eftersom han var klädd i säck och aska. 3[3] I varje provins där förordningen anslogs blev det gråt, klagan och stor sorg bland judarna, och de gjorde sig bäddar av säck och aska. 4[4] Drottningens tjänsteflickor och hovmän gick och rapporterade för henne. När hon hörde vad som skett blev hon förfärad och sände folk till Mordokaj med kläder som han skulle ha på sig i stället för säcktyget. Men han lydde inte. 5[5] Då kallade Ester till sig sin eunuck Achrathaios, som hade ställts i hennes tjänst, och sände honom för att skaffa henne närmare upplysningar av Mordokaj. 7[7] Mordokaj berättade vad som hade hänt och hur Haman hade lovat kungen 10 000 talenter till skattkammaren för att få förinta judarna. 8[8] Han gav också Achrathaios en avskrift av kungörelsen som anslagits i Susa angående utrotningen, för att han skulle visa den för Ester. Han skulle säga åt henne att gå till kungen och beveka honom att skona folket. »Kom ihåg den tid då du levde i enkla förhållanden och blev försörjd av mig«, sade han. »Haman, kungens närmaste man, har baktalat oss och döden hotar. Åkalla Herren, tala för oss hos kungen och rädda oss från döden!«
9[9] Då Achrathaios kom och framförde allt detta till Ester 10[10] sade hon åt honom att gå tillbaka till Mordokaj och säga: 11[11] »Bland alla folk i riket är det känt att varje man eller kvinna som går in till kungen på inre borggården utan att vara kallad är förlorad. Endast den som kungen sträcker sin gyllene spira mot får behålla livet. Själv har jag inte på trettio dagar varit kallad till kungen.«
12[12] När Achrathaios framförde vad Ester hade sagt till Mordokaj 13[13] bad han honom gå och svara henne: »Ester, tro inte att du ensam bland alla judar i riket skall komma undan. 14[14] Vägrar du lyda i denna stund kommer judarna att få hjälp och beskydd från annat håll, men du och din fars familj skall gå under. Kanske var det för denna stund du blev drottning.«
15[15] Då sände Ester budbäraren tillbaka till Mordokaj med detta svar: 16[16] »Samla genast judarna i Susa och håll fasta för min skull. Ni skall inte äta eller dricka på tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänsteflickor skall också fasta. Sedan skall jag mot lagens bud gå till kungen, om det också kostar mig livet.« 17[17] Mordokaj gav sig i väg och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.
CMordokajs bön
18[1] Och han tänkte på alla Herrens verk och bad:
19[2] »Herre, herre och konung, du härskar över alla, ty hela världsalltet lyder under dig, och ingen kan sätta sig emot om du vill rädda Israel. 20[3] Du har skapat himmel och jord och allt det underbara vi ser under himlen. 21[4] Du är allas herre, och ingen kan göra motstånd mot dig, mot Herren. 22[5] Du känner till allt, och du vet, Herre, att det inte var av förhävelse eller övermod eller högfärd som jag handlade som jag gjorde, när jag vägrade hylla den övermodige Haman – 23[6] jag skulle gärna ha kysst hans fotsulor för att rädda Israel. 24[7] Nej, jag handlade så för att inte ge en människa större ära än Gud. Jag kommer inte att tillbe någon annan än dig, min Herre, och det är inte av övermod jag handlar så.
25[8] Nu ber jag dig, Herre Gud, du konung, du Abrahams Gud: skona ditt folk, ty fienderna siktar till vår förintelse, deras önskan är att utplåna det folk som är din arvslott sedan begynnelsen. 26[9] Glöm inte bort din egendom, som du friköpte åt dig själv från Egypten. 27[10] Hör min bön, visa dig försonlig mot din arvslott och vänd vår sorg i glädje och fest, så att vi får leva och lovsjunga ditt namn, Herre; tysta inte de munnar som prisar dig.«
28[11] Och hela Israel stämde in med höga rop, ty de såg döden framför sig.
Esters bön
29[12] Drottning Ester tog sin tillflykt till Herren i den dödliga ångest som hade gripit henne. 30[13] Hon tog av sig sin drottningskrud och klädde sig i betryckets och sorgens dräkt. Hon smorde in sitt huvud med aska och träck i stället för med utsökt parfymerade oljor och vanskötte sin kropp och lät sitt okammade hår täcka allt det som hade varit smyckat till fest och glädje. 31[14] Och hon bad till Herren, Israels Gud:
»Min Herre, du vår konung, du är den ende; hjälp mig som är ensam och inte har någon hjälpare utom dig, 32[15] ty jag skall trotsa faran. 33[16] Alltsedan jag föddes har jag hört min familj och min stam berätta att du, Herre, avskilde Israel från alla andra folk och våra fäder från alla deras förfäder till att bli din eviga egendom och att du uppfyllde alla dina löften till dem. 34[17] Men nu har vi syndat mot dig, och du har prisgett oss åt våra fiender, 35[18] därför att vi dyrkade deras gudar; rättfärdig är du, Herre. 36[19] Och det är inte nog för dem att vi pinas av vårt slaveri, utan nu har de lagt händerna på sina avgudars händer och svurit 37[20] att sätta ditt uttalade beslut ur kraft, att förinta det folk som är din arvslott, att tysta de munnar som lovsjunger dig, att släcka glansen i ditt hus och glöden på ditt altare, 38[21] att förmå hedningarna att prisa tomma avgudars förtjänster och att skänka evig beundran åt en dödlig kung. 39[22] Överlämna inte din spira, Herre, åt dem som inte finns till. Låt inte våra fiender få skratta åt vår undergång, utan vänd deras planer mot dem själva och gör ett avskräckande exempel av den man som började förföljelsen mot oss. 40[23] Tänk på oss, Herre, och visa oss i nödens stund vem du är; ge mig mod, du gudarnas konung som härskar över alla välden. 41[24] Ge mig de rätta orden när jag står inför lejonet, och väck hans hat mot den man som bekämpar oss, så att han och alla likasinnade förgås. 42[25] Men rädda oss med din starka hand, och hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre.
Du har kunskap om allt, 43[26] du vet hur jag avskyr att bli ärad av de laglösa och vilken vämjelse jag känner inför en oomskuren hednings bädd, vem han än må vara. 44[27] Du ser att jag är tvingad till det, du ser hur jag vämjes vid det höghetstecken jag bär på huvudet de dagar jag skall visa mig: det är lika vämjeligt för mig som en blodig binda, och aldrig bär jag det de dagar jag får vila. 45[28] Din tjänarinna har aldrig ätit vid Hamans bord, och jag har inte visat någon uppskattning av kungens fester eller druckit av offervinet. 46[29] Ingen glädje har din tjänarinna känt från dagen för sin upphöjelse och intill nu utom glädjen över dig, Herre, Abrahams Gud. 47[30] Gud, du som är starkare än alla, hör de förtvivlades rop, befria oss ur uslingarnas våld och gör mig fri från min skräck.«
