Jobs svar på Elifas andra tal
1Job sade:
2Sådant har jag hört så det räcker,
eländiga tröstare är vad ni är.
3Har du slutat prata i vädret,
eller har du mer på hjärtat?
4Jag skulle också kunna tala som ni,
om ni vore i mitt ställe,
hålla långa utläggningar
och skaka på huvudet.
5Jag skulle komma med stärkande fraser,
ge lindring med läpparnas tröst.
6Talar jag, lindras inte min smärta,
tiger jag, slipper jag den inte.
7Han har tömt mig på all min kraft,
så att alla omkring mig förfäras.
8Min skrumpnade hud har blivit ett vittne,
min tärda gestalt anklagar mig.
9Jag har blivit ett byte för hans rasande vrede,
han har visat tänderna mot mig
och genomborrat mig med hätska blickar.
10Man hångrinar mot mig,
skymfar mig och slår mig i ansiktet,
alla går emot mig i flock.
11Gud har utlämnat mig åt brottslingar,
kastat mig i syndares händer.
12Mitt i min trygghet skakade han om mig,
grep mig i nacken och krossade mig.
Han gjorde mig till mål för sina pilar,
13hans skyttar omringade mig.
Skoningslöst genomborrade han mina njurar
och lät min galla rinna ut på marken.
14Han har slagit bräsch efter bräsch
och stormat fram mot mig som en kämpe.
15Säck har jag sytt till min skorviga kropp,
jag ligger maktlös i gruset.
16Ansiktet bränner av gråt,
det mörknar för min blick.
17Ändå har mina händer aldrig fläckats av våld,
och min bön har varit utan synd.
18Täck inte över mitt blod, o jord!
Låt dess rop aldrig tystna!
19Ja, i himlen har jag mitt vittne,
i höjden min förespråkare.
20Mina vänner hånar mig bara,
jag vänder mig till Gud med min gråt.
21Må han försvara en dödlig inför Gud,
så som en människa försvarar en annan.
22Mitt korta liv är snart förbi,
jag vandrar den väg som ingen går tillbaka.
