1Hjälper du någon, se då till vem det är;
då får du tack för din välgärning.
2Hjälp den fromme, och du blir belönad,
om inte av honom så av den Högste.
3Den får inget gott som framhärdar i ondska
och aldrig själv ger en gåva.
4Ge åt den fromme och ta dig inte an syndaren.
5Hjälp den ödmjuke och ge ingenting åt den gudlöse.
Behåll bröden och ge honom ingenting,
så att han inte får övertag över dig.
Ty för allt gott som du gör mot honom
får du dubbelt så mycket ont i gengäld.
6Också den Högste hatar ju syndare,
och han ger de gudlösa deras rättmätiga straff.
7Ge åt den som är god och ta dig inte an syndaren.
Vänner och fiender
8I medgången prövas inte vännen,
i nöden förblir inte ovännen dold.
9När en man har medgång har hans fiender sorg,
råkar han i nöd drar sig också vännen undan.
10Lita aldrig någonsin på din ovän,
ty hans ondska är lik brons som ärgar.
11Även om han spelar ödmjuk och kröker rygg,
så var på din vakt och se upp med honom.
Då blir det med honom som när du putsat en bronsspegel:
du märker att den inte var genomärgad.
12Låt honom inte stå vid din sida,
då kan han stöta omkull dig och ta din plats.
Låt honom inte sitta till höger om dig,
då vill han ha din egen stol.
Till sist inser du vad jag menade
och minns med ett sting i hjärtat vad jag sagt.
13Vem ömmar för en ormtjusare som blir biten
eller för den som kommer vilda djur för nära?
14Så går det om du närmar dig en syndare
och låter dig dras in i hans synder.
15Han stannar hos dig en kort stund,
men om du vacklar överger han dig.
16Från fiendens läppar strömmar lena ord,
men i sitt hjärta vill han få dig i fångstgropen.
Ur fiendens ögon strömmar tårar,
men får han tillfälle är hans blodtörst omättlig.
17Drabbas du av en olycka är han på platsen före dig;
han låtsas hjälpa men lägger krokben för dig.
18Han ruskar på huvudet och klappar hånfullt i händerna,
han sprider rykten överallt och ser försmädlig ut.
